Skrämda till tystnad – en framgångsfaktor?

Lärarnas tidning har i ett temanummer (6-9 maj 2011) tagit upp frågan om att framföra kritik på arbetsplatsen – skolan. 1009 slumpvis valda lärare  intervjuades om de kunde framföra kritik mot verksamheten. Resultatet blev för mig rent av skrämmande då var tredje lärare  inte vågade framföra kritik.

Hur ska man kunna ha ett bra samarbetsklimat för att utveckla skolan om en tredjedel är skrämda till tystnad?

Undersökningen visar att: “25 procent av dessa tycker att det inte är lätt att framför kritik mot verksamheten, 6 procent tycker att det är lågt till tak” Stefan Helte Lärarnas tidning
“Många lärare ängslas över att de kan bestraffas med uteblivna lönehöjningar om de kritiserar verksamheten, Elisabet Rödén Lärarförbundet

‘Forskaren Björn Idlinge: “En tystnadstrappa byggs nerifrån lärarna upp till rektorerna. På varje trappsteg finns en tendens att hålla inne med kritik. Detta står i kontrast mot öppenheten, yttrandefriheten och medarbetarnas delaktighet i verksamheten”

Här kommer jag tillbaka till de individuella lönerna, som jag behandlade i ett tidigare inlägg. Här upplever lärarna att rektor har ett maktmedel som verkar tvärtemot vad som var tänkt. Vilken typ av utvecklande verksamhet får man i skolan om så många inte törs framföra kritik mot verksamheten?

Hur positiva och kreativa blir lärare som känner sig bestraffade, det kan man undra? Vill vi ha en  skola där alla är ja-sägare och “huvudbockare” ? När Jag läser detta, så får jag direkt associationer till gamla tiders brukspatroner som styrde och ställde hur de ville efter eget godtycke.

“Lönevapnet” är effektivt i ett låglöneyrke, där varje krona behövs för uppehället. Jag undrar om SKL, Sveriges kommuner och landsting, tänkte sig detta då de kraftfullt verkar för individuella löner som belöningskriterium. Individuella löner kan också användas som ett “förtryckarvapen” om man ska vara krass.

Att hantera de individuella lönerna så här är “riskfritt”, då arbetsgivaren har tolkningsföreträde. Det är svårt att gå i svaromål om man känner sig orättvist behandlad. Visst finns facket som stöd, men de har samma bevisbörda, då de flesta lönekriterierna är minst sagt tolkningsbara.