Sverige har slutat undervisa. Så förlorade lärarna sitt yrke.

Jag fortsätter på temat “En skola i kris” Ovanstående rubrik är hämtad från en intressant artikelserie om skolan på DN:s kultursidor. Artikelförfattaren Maciej Zarembas citerar bland annat en erfaren lärares erfarenhet vid dennes besök i olika skolor.

Sten Arevik är universitetslektor i didaktik. I den kapaciteten har han under femton år besökt över två hundra skolor. “Av de tusentals lektioner han bevittnat var det bara var tionde som gjorde skäl för namnet”, Där läraren hade en struktur och ett genomtänkt syfte med lektionen, gestaltade ett problem, lockade eleverna att pröva tankegångar, kittlade deras hjärnor. De övriga seanserna var varianter på grupparbeten av skiftande kvalitet. Sverige har slutat undervisa”, säger Arevik.

I mitt förra inlägg behandlade jag “samhällsbärarens roll” som något adekvat och beständigt. Med bakgrund av vad Sten Arevik säger så är situationen i många skolor värre än vad jag sett utifrån min utgångpunkt och med mina erfarenheter. Det verkar, för mig, nästan som även samhällsbäraren har förlorat sin roll.

Maciej Zarembas skriver vidare i artikeln. “Handen på hjärtat: Hur många av dagens ”områdeschefer”, eller vad rektorer nu kallas, längtar verkligen efter att få städsla en Stavros Louca, pedagogstjärnan från tv-serien ”Klass 9 A”? Inte värst många, är jag rädd. Vilket förklarar varför skillnaden mellan Sveriges bästa och svagaste lärare nog aldrig varit större. Jag har inte sett den aspekten av skolsegregationen diskuteras offentligt: när de bästa lärarna söker skydd på skolor där deras integritet respekteras blir de övriga utan goda förebilder. Och då kan det bli så här illa”.

Är ett av fackförbunden också medskyldigt till denna av -professionalisering kan jag undra? Maciej Zarembas konstaterar vidare i artikeln.“Redan år 1969 hade det som då kallades Sveriges lärarförbund, och som organiserade lärare i de lägre klasserna och förskollärare beslutat att även folk utan utbildning kunde bli medlemmar. Numera räcker det att man arbetar med barn i någon form eller tänker göra det, för att vara ”lärare” i förbundets ögon, vilket inkluderar studenter, fritidspedagoger, elevassistenter och andra. Till och med skolledare, det vill säga arbetsgivarna”.

Detta betyder att i praktiken kan personer utan lärarutbildning företräda lärarna fackligt, både arbetsmässigt och i pedagogiska frågor. På mig verkar detta absurt, jag tror att inget annat fackförbund agerar så i en facklig grundfråga.- som gäller yrkesutbildning..

Att ha ett fackförbund som inte värderar sina egna medlemmars yrkesutbildning är för mig en gåta. Man säger förstås då i klartext “vem som helst kan vara lärare. Utbildning behövs inte för detta arbete”. Med detta som bakgrund kanske skolministerns krav på behörighet inte ter sig som en dagslända, utan en åtgärd för att återupprätta något av lärares yrkesroll. Det som inte Lärarförbundet verkar göra. Jo, genom munnens bekännelse kanske, men inte i verkligheten, menar jag.

Facit:
“I dag är det mer regel än undantag att lågstadielärarna undervisar på högstadiet. Varannan lärare i grundskolan saknar utbildning i det ämne eller på den nivån där hon undervisar och var tionde fast anställd är inte lärare alls, utom i Lärarförbundets mening” slår Maciej Zarembas  fast. 

Med dessa pusselbitar som bakgrund, så är det inte alls konstigt att svensk skola är i kris, eller hur? Som lärare tar man sig för pannan och frågar sig: “Hur kunde det bli så här?”. Vi har förstås sett det hela tiden i lönekuvertet, men ändå. “Hur kunde det bli så här?. Sverige svek sina barn och ungdomar”