Är inkludering en vision eller verklighet?

Enligt läroplanen för det obligatoriska skolväsendet, förskoleklassen och fritidshemmet, har alla barn rätt till en likvärdig utbildning oavsett vilken skola de går i. Alla skolor skall ta hänsyn till elevernas olikheter och behov och har ett särskilt ansvar för de som har
svårigheter att uppnå målen. Detta är verklighetsbeskrivningen.

Men är inkludering ett genomsyrande perspektiv i skolan?
“Trots att det inkluderande perspektivet tydligt framgår i ovanstående text, förekommer idag många särskiljande lösningar i form av små undervisningsgrupper, nivågrupperingar eller enskild undervisning” (Inger Assarson 2007. Talet om en skola för alla.) “Antalet elever som skrivs in i särskilda undervisningsgrupper har också ökat under de senaste åren” (Yvonne Karlsson 2007 Att inte vilja vara problem…).

Konflikten – människor är olika
”För tillfället pågår det en differentieringsproblematik i våra skolor på grund av de målkonflikter som uppstår när skolorna å ena sidan ska vara en likvärdig utbildning för alla samtidigt som man ska tillmötesgå individernas olikheter” (Bengt Persson 1997 Specialpedagogiskt arbete i grundskolan.).

Svensk skola har en lång historia som handlar om exkludering ut ur klassgrupperna till något annat. Det kunde röra sig från några veckotimmar till permanent placering i olika grupper.Listan i historien är lång, läsklasser, läsklinik, OBS-klass, specialklinik, specialundervisning, små nivågrupperade grupper m fl.

Den bakomliggande tanken historiskt sett, var till en början  med “klinikern”, att den syftade på sjukvårdens sätt att se på individen i en hälsoproblemsituation. Eleven skulle på liknande sätt tas ur klassen och i klinikmiljön skaffa sig de erforderliga kunskaperna och sedan återgå till klassen och följa undervisningen.

Att gå i en mindre grupp kan ur pedagogisk synvinkel vara den bästa lösningen om man enbart ser till den nivå man kan få undervisning och att lära på för den enskilde. På senare tid har man lagt mera fokus på vad som händer med individen som “särbehandlas” på något sätt i skolan. Man har nu mera uppmärksammat vad som kan ske med elevens självförtroende och självbild efter att man placerats i en l grupp “utanför klassen”. För många elever kan tankar som “jag duger inte” komma upp till ytan, med de följder detta kan ha. Självförtroende och självbild är kraftfulla faktorer i lärandet, det vet man.

Problemet verkar evigt kan man tycka. Men jag menar att man hittills inte lyckats något vidare med att ha “klassundervisning”, dvs undervisa en hel klass samtidigt. Alla pedagoger ser svårigheterna varje dag och ställs inför utmaningar varje dag. Resultatet blir alltid att det är svårt att räcka till för alla.

Klassundervisning i nuvarande form är en kvarleva sedan folkskolans barndom. Bakgrunden till att man valde detta sätt då, var brist på lärare, undervisningsmaterial. For att tillmötesgå industrisamhället krav, måste man undervisa alla i det uppväxande släktet i läsning, räkning och skrivning. Vad gör man med få lärare, en stor mängd barn som ska ha utbildning? Jo man skapar stora “klasser”, där en lärare ska kunna undervisa många.

Vi har det nutida problemet kvar från historien, samtidigt som man försöker lansera elevaktiva arbetssätt i skolan, som ett sätt att gå vidare. Detta kan vara  en väg till att möta individers olikheter. I de elevaktiva arbetssättet finns kanske en del av lösningen på dilemmat med att elever arbetar och lär på olika sätt.

Blir de elevaktiva arbetssätten den faktor som kommer att främja inkludering för alla individer?. Nu tror jag inte att detta löser “alla” problem i skolan, men jag tror att det är en väg som löser några av de “pedagogiska problemen”. Detta menar jag är ändå ett försök i rätt riktning. Så får man ta till andra infallsvinklar för att ta sig an andra problem förstås.