Tillbaka till katedern – ett rop i tiden?

Skolministern har gjort många uttalanden, där han uttalat sig tvärsäkert utan att ha den pedagogiska bakgrund som krävs för att kunna analysera de skeenden som han försöker påverka. Jag har sagt detta tidigare och jag tar nu chansen igen. Man kan fråga sig om han inte har några sakkunniga, när det gäller skolan. Hans uttalanden får ofta, för oss som arbetar inom skolan,  ett löjets skimmer över sig,menar jag.

“Läraren är skolans viktigaste resurs. Och lärarens viktigaste verktyg är att varje lektion undervisa och leda klassen. Pedagogiska trender har länge drivit lärarna bort från lärarledd undervisning. Den utvecklingen måste brytas och lärarna måste åter ta plats i klassrummet. Genom att undervisa, instruera och vara lärare kan lärarkåren vända skolans negativa trend. Det är hög tid att låta lärarna vara lärare”. Jan Björklund  DN 2011

Ett eko från skolans dammiga vrår hörs när skolministern uttalar sig i denna fråga anser jag. Man kan utläsa av hans uttalande att han jämställer lärarens traditionella yrkesroll med skolans resultat. Gammaldags lärarroll = bra skolresultat är en tes som han tydligen driver.

“Den förhärskande trenden bland politiker och pedagoger de senaste fyrtio åren har varit att eleverna ska ta mer eget ansvar och att lärarens roll skall förändras från undervisande till handledande”. Jan Björklund.

Att arbeta elevaktivt betyder inte att läraren gömmer sig i en vrå och lämnar allt till eleverna  Det handlar i stället om vilket perspektiv man har och hur man ser på sin lärarroll. Till detta kommer förstås hur man ser på lärande och utbildning.

Det han uttalar sig om är mera en önskevärld som han hoppas blir verklighet. Flera skolministrar har försökt påverka skolan i en speciell riktning “uppifrån”, men alla har misslyckats hittills enligt mitt sätt att se. Allt beroende på att de inte haft stöd i skolan från rektorer och lärare, kan man anta. Att politiker gör sig till talesmän för de som verkar i skolan brukar inte falla väl ut. Det kan man läsa ut av skolhistoriken.

Att uttala sig och ställa elevaktiva arbetssätt mot förmedlingspedagogik visar på alltför grunda pedagogiska kunskaper. Detta har jag påpekat tidigare i flera inlägg. Visst kan man skissa upp riktningen för skolan i politiska termer, men den nuvarande skolministern uttalar sig också i pedagogiska frågor som han inte har någon forskargrund för. En skolminister som driver sina egna teser tvärtemot skolforskningen kommer inte att bli trovärdig i det långa loppet.

Enda sättet att förändra en skola är att arbeta med utveckling och samhällskrav på förnyelse i tiden, tillsammans med de som verkar i skolan. Eftersom läraren anses vara den viktigaste faktorn i skolan, så är det också läraren som måste utveckla sig. Utan att ta in nya rön i arbetet så får vi ingen “ny” skola. En  skola som skulle ha mött 2000-talet, och nu inte försöker göra sig av med “belastande” föreställningar och ineffektiva pedagogiska metoder blir ingen skola i tiden.

 I skolministerns uttalanden finns ingen ambition i denna riktning, upplever jag, utan det viktigaste är att “damma” av en gammal skola och gamla skolideal, allt sett genom “rosenröda glasögon”. Så tolkar jag det.

Vad värre är att hans uttalandena leder in på “falska” vägar utan stöd i skolforskningen, anser jag. Vägar som inte har bärighet utan bara bygger på förhoppningar och just “flummiga” antaganden. Det som skolministern beskyller ex elevaktiva metoder att vara.

Men historien visar att det inte går att skruva klockan tillbaka. Det som var igår präglades av den tid som då rådde. Detta gäller inte bara skolan utan allt som sker i vårt  samhälle.