Gamla undervisningsmetoder består och nya försvinner

En pedagogisk metod som härstammar från 1600-talets kyrkskolor och katedralskolor är att skriva av en förlaga. Det kunde då vara en handskriven bok eller en griffeltavla och nu är det förstås en krittavla/Whiteboard. Denna metod har “bitit” sig fast ända fram i våra dagar. Bakgrunden till  metoden var att det inte fanns läroböcker till alla utan allt fördes över till egna anteckningar, dvs. de anteckningar läraren hade bestämt.

Långt senare myntade John Dewey begreppet “Learning by doing”.  Man har nog, lite till mans, tagit detta som intäkt att man kan fortsätta med att eleverna  skriver av tavlan. Termen beskriver i stället  hans reformpedagogiska syn på relationen mellan kunskap och handling. Scoutrörelsen sätt att arbeta ses som ett exempel på Deweys teser.

En annan metod som nu har många år i skolan är de sk. “fylleriövningarna”, i exempelvis språkutbildningen. Att fylla i ord i redan “färdiga” meningar. Denna metod där man föreställde sig att eleverna skulle med hjälp av delar, kunna ta åt sig ett helt sammanhang. Man har för många år sedan visat att man inte lär sig genom att behandla smådelar utryckta ur sitt sammanhang, ex fylla i verb och deras böjningsformer. Det har visat sig att eleverna mest fokuserar på ordet de ska skriva in först och främst. Ofta tagna ur en lista som står bredvid övningarna.

Instuderingsfrågor är ett annat sätt att tillgodogöra sig ex faktatexter. Ofta användes instuderingsfrågorna för att få ut ett specifikt svar ur en text. Det blev också ett slags “snuttifiering”, där man fokuserade på att ta ut enstaka fakta eller en faktaförklaring ur ett sammanhang.

De här tre exemplen är olika förställningar om hur människan lär sig. Ofta är det så att man trott att metoderna varit effektiva eftersom eleverna ändå lärt sig att upprepa faktakunskaperna. Alla är en form underlydande förmedlingspedagogiks mekanismer, där läraren styr inlärningen.
Målet är att memorera fakta och språkuttryck, så man kan upprepa dessa vid exempelvis ett förhör. Denna memorering jämställs då med att man har “kunskapen”.

Med läroplan 69 införde man de så kallade “grupparbetena”, ett första försök med riktade elevaktiva metoder i skolan. Dessa grupparbeten tog sig olika uttryck, eftersom lärarna då inte hade någon djupare kunskaper om att arbeta elevaktivt. De nödvändiga bakomliggande “insikterna” som krävdes för ett funktionellt resultat saknades oftast. Grupparbetena blev ofta underordnade en “låt gå pedagogik”, där eleverna i mångt och mycket fick klara sig själva. Detta har man i efterhand kunnat konstatera. I slutänden fick grupparbetena oförtjänt dåligt rykte och jämställdes med “flum”.

Många lärare upplevade nog att  det var svårare att hålla i undervisningen, allt upplevdes ofta som mera diffust och ostrukturerat. Lärarna var inte bekväma med denna “nya” lärarroll. Grupparbetena hade sin storhetstid på 1970-talet. redan till nästa läroplan 80, hade man i stort lämnat grupparbetena bakom sig som allmän företeelse.

Jag menar att efter perioden med grupparbeten och att arbeta elevaktivt, har skolan haft svårt att återinföra nya elevaktiva metoder på bred front. Ett stort försök med elevaktiva metoder i början på 2000-talet var lärarutbildningen ITiS, It i skolan, där man tänkt sig att åter arbeta elevaktivt med hjälp av datortekniken. Även denna satsning “rann ut i sanden” efter ett par år.

Under senare år har man försökt att införa PBL (Problembaserat lärande) olika sätt att forska och andra elevaktiva metoder i skolan. Tyvärr har detta gått mycket trögt, upplever jag, om man ser till Sveriges alla skolor. Förmedlingspedagogik har växt sig allt starkare i skolan på senare tid anser jag. Mottot för dagen är “läraren är den viktigaste personen i skolan”

En samvetsfråga måste ställas menar jag; Trots att vi fått nya hjälpmedel, fina läroböcker, AV-hjälpmedel, datorer, så har skolan inte ändrats nämnvärt i grunden, anser jag. Har vi ännu ett 1600-tals tänkande kvar när det gäller de grundläggande föreställningarna om hur undervisning och lärande går till? Detta tål att tänkas på tror jag.