Datortekniken löser ingenting i sig själv

Många gånger har pedagoger ändå stor tilltro till att tekniken, som datorer, dataprogram och andra lösningar skall tillföra något avgörande i det pedagogiska utförandet för enskilda elever. Men samtidigt som man ser möjligheterna, så blir det ändå svårt att passa in dessa i de traditionella metoder man alltför ofta använder till “vardags”

Det brukar “brinna i knutarna” innan man kan anskaffa någon typ av teknisk lösning för elever “i behov av särskilt stöd”, oftast något träningsprogram. När det väl är på plats upptäcker man ofta att det inte tillförde något väsentligt. Det blev i stället  snarare en belastning i det sätt man vill arbeta.

“Oavsett ämnesinriktning måste man som pedagog ha den kompetens som krävs för att dels använda de möjligheter verktygen erbjuder för undervisning och dels kunna välja vilka former av teknik som kan förbättra elevernas eget arbete och lärande. Är man inte bekväm med att använda tekniken själv, vågar man heller inte erbjuda möjligheterna till sina elever.” (Mikael Iselov Skolverket)

Själva knutpunkten är att man ofta ställt sig utanför skeendet och “överlåtit” allt på ex dataprogrammet eller “Internet”. Träningsprogrammet förväntas lösa pedagogiska “problem” som man själv kanske har svårt att lösa. Själva poängen som man kanske missar i början är just att den pedagogiska lösningen måste läraren ha själv för att kunna, om möjligt, få det resultat hon/han önskar.

Att man som lärare måste tillrättalägga, avdela och ge stöd kontinuerligt kanske man inte hade räknat med. Är man inte beredd att göra den här insatsen, så minskar effekten drastiskt.

Man missar också individualiseringen, då ex ett träningsprogram har ett “ytligt” sätt att fungera på, om man inte är insatt i funktionen. Programmets möjligheter på djupet ger ofta den sökta effekten. Att låta eleverna sitta på egen hand och “lista ut” hur det fungerar är inte funktionellt, kanske med motiveringen “de är så duktiga med datorer”. Det blir då för många bara ett tidsfördriv eller “tidsätare”.  Den stelbenthet som präglar skolans dagliga och praktiska verklighet står i bjärt kontrast till tekniken i övrigt. Vill man ta in tekniken så blir den oftast något fristående som finns där och som man använder ibland. I övrigt fortgår allt som förut.

“Fortfarande idag har vi en skola som utgår ifrån den vuxnes kunskap. Självklart spelar de vuxna i skolan fortfarande en stor roll, men även barns och ungdomars kunskap måste tas på större allvar. Detta genom att de vuxna måste nyttja och respektera barns kunskap”. (Mona Hillman Pinheirol)

Att arbeta på elevernas villkor, för deras framtid, gör man bland annat med de digitala verktygen. Möjligheterna att arbeta är många, men utan en aktiv och kunnig pedagog så rinner det mesta ut i sanden.

Det finns dock ett stort praktiskt problem för många elever med det utbud som finns på till exempel Internet. Det är att se var den relevanta informationen finns eller vem man ska kontakta för att föra en dialog med. Möjligheterna till distraktion är överhängande om man bara låter allt gå på måfå. Här har läraren också en stor uppgift.

Det måste finns ett uttalat krav på digital kunskap hos läraren och att man måste använda tekniken för elevernas framtida yrkesliv. Innan det gör det så kommer möjligheterna att fuskas bort menar jag. Man får inte förledas att tro att datorn, som är ett kraftfullt verktyg” automatiskt kompenserar eleven. Man kan inte anta att alla ev. “problem” är som bortblåsta, utan en lärares medverkan.

Att utnyttja datorerna och mobiltelefonernas effektivt kräver ett nytt sätt för läraren att förhålla sig till lärandet och eleverna. Det man i dagligt tal kallar “lärarrollen”. Om man inte vill förändra den, så är man tillbaka på “ruta ett” – vår gamla traditionella skola.