Läsning och skrivning - verktyg för alla? Del 1.

Skolresultaten i den svenska skolan dalar, och man söker “med ljus och lykta” efter “orsaken”. I denna fråga är språkforskarna ganska eniga. Man hävdar att läsfärdighet och skrivfärdighet är nyckeln till framgång i skolan.

Om man tänker lite på detta så är det inte så långsökt egentligen. Har man svårigheter med sin läsning och skrivning så drabbas inte bra svenskämnet utan all skolgång då den bygger på att man kan tillgodogöra sig skriven text och att skriva själv.

De flesta språkforskare är eniga i en fråga om sämre skolresultat, nämligen lärarnas kompetens när det gäller att hjälpa barn till läsning. Den måste stärkas och utvecklas.

“För framgång i skolan krävs en lyckad språkinlärning, vilket i sin tur kräver bättre kompetens i läsinlärning hos lärarna. Men där har den svenska skolan svikit barnen på senare år”, säger hjärnforskaren Martin Ingvar, som vill att lärarutbildningen ska fokusera mer på läs- och skrivinlärning.

“Barn lär sig inte saker när de sitter isolerade som små forskare. Det är i mötet med andra som språkutvecklingen sker. Det är det som är den personliga närvarons magi. TV:n har inte alls samma genomslagskraft”. (Ingvar Lundberg)

Flera av mina kollegor menar att man nu ibland går för direkt på resultatet, dvs ljuden och bokstäverna. Om jag tittar tillbaka lite på de “gamla” lågstadielärarnas metodik för lästräning och skrivträning, så ser jag skillnader. Metoden var då praktisk-teoretisk, dvs man arbetade med flera sinnen på en gång där helheten och delarna var i interaktion.

Den sammanhållna beprövade metoden, när barn lärde sig läsa
Jag har förmånen att ha en pensionerad småskollärare i min bekantskapskrets, vilket är en stor förmån inför detta inlägg.   
Tidigare arbetade man med ett brett spektrum av delar för att tillgodose möjligheter för alla elever.  Delar som:
Bokstavssagor var ofta en inledning, man formade bokstäver i modellera, man skrev med vatten och pensel på svarta tavlan, lärarens högläsning för eleverna, ramsor och rim, sånger, ljudning, bokstavskort, skriva bokstäver med stödlinjer till en början, hitta ex “b-ord” i meningar, elevernas egen läsning mm. Alla delarna var en interaktion, där dialogen var viktig mellan eleverna och läraren. Det var lärarens val vilka delar hon använde baserat på hur elevgruppen såg ut och agerade och behovet av träning.

De många ingående delarna skulle alltså ge alla elever en chans till lärande, genom sinnena hörsel, syn, känsel och att därtill träna motoriken – göra.

Den ingående framgångsrika läsmetoden har funnits sedan böckerna  “Sörgården”, “I Önnemo”, “Vill du läsa?”, med flera. I fortsättningsboken I Önnemo till exempel fanns först helheten presenterad, som läraren läste, för att sätta in eleverna i sammanhanget. Redundansen var viktig för att eleverna skulle få den viktiga förförståelsen. Sedan följde korta och längre läsestycken, rim, ramsor och sånger. Berättelsen var sammanhållen och handlade om Önnemo by. Vilket då var många elevers verklighet. Även läseboken  “Vill du läsa del 2”? uppvisade liknande läsmetodik senare.

Tittar man i böckerna, så slås man av svårighetgraden. Böckerna I Önnemo och Vill du läsa del 2 är avsedda från andra skolåret. Flera andra “läsläror” uppvisade samma mönster, texter som idag anses vara svåra.

Många lärare använde då böcker som “Vill du läsa?”, och andra, som både en “högläsningsbok” och läsebok för eleverna, Lästräningen fortsatte i ämnen som historia, geografi m fl. Man såg läsningens betydelse i alla ämnen, vilket är en annan syn än nu, menar jag.

Detta var en tillbakablick som visar den dåvarande skolans uppdrag, och syn på läsning och skrivning för alla. Den tid som man nu jämför sig med, när det gäller skolresultaten.