Är de nya skolreformerna bara en “ytbehandling” utan djupare förankring i skolan?

Svensk skola är omodern och nere för räkning, det visar både undersökningar och forskning som jag läst. För att avhjälpa detta har man sjösatt ett stort antal reformer i form av ny skollag, nya läroplaner, nya kursplaner, nytt betygssystem, lärarlegitimation, introduktionsår och mentorskap för lärare. Allt infört i ett rasande tempo.

Jag vill ta en liknelse med ett trädgårdsland för att visa min syn på det hela. Ska man förnya ett trädgårdsland så duger det inte att bara slänga på lite ny jord ovanpå den gamla. Man måste ofta byta jord helt och hållet, dränera, gödsla och luckra jorden samt tillföra vatten. Man måste alltså arbeta på djupet för att nå framgång.

Om man nu går tillbaka till skolan så har man bara “kastat på ny jord” på den gamla ytan. Man gör inget vid grunden utan man försöker frisera skolan på ytan med hjälp av de nya reformerna. Det man kan skämta om är att man ändå “dränerar” genom att nästan ingen vill bli lärare och på så sätt dränerar man skolan på lärare. Att försöka förändra skolan utifrån har aldrig lyckats tidigare och det går nog inte denna gång heller tyvärr.

Den förnuftiga vägen har naturligtvis varit att titta på skolans organisation, lärarnas förhållningssätt till lärande. Arbeta med och lära om moderna pedagogiska metoder samt att ta ett gemensamt ansvar för skolan och inte bara huka under reformer utifrån. Man behöver inte vara Einstein för att förstå detta.

Att införa nya läroplaner som nästan i alla delar liknar de föregående, kursplaner som i stort liknar de gamla och nytt betygsystem ovanpå detta inbjuder bara till merarbete och förvåning. Det som troligen händer då är att lärarna fortsätter att göra som de alltid gjort, eftersom ingen fordrar något annat, det är min uppfattning. Det är också en mänsklig mekanism. Man är fullt nöjd från politiskt håll med de gamla pedagogiska metoderna från 1960-talet. Att dessa metoder gör att eleverna inte når målen, verkar inte spela någon roll verkar det. Bara att man tror på “gudskelov” är tydligen slutmålet för de flesta.

Ska man förändra en organisation är a och o att man har personalen med sig i processen från början, att den är förankrad i verkligheten och med vetenskapligt stöd.

Det vi nu ser, med en lärarlegitimation som inte är värd namnet,  lärarutbildningar som nästan ingen vill gå i,  elevernas resultat fortsätter att rasa och lärare som binds upp av mera administration och fjärmas från undervisningen är en nedåtgående spiral. Det är ett utmärkt recept på hur man inte ska göra, men det är ett kraftfullt sätt att rasera ett helt utbildningsystem, anser jag.

Reformerna kommer från amatörer från början. läs politiker, som i många stycken tror att lösningarna för svensk skola ligger i det förgångna. Man gör då ett kardinalfel, då tiden och vårt samhälle, har ändrats i grunden. Problemet med svensk skola är att den fortfarande i stora delar speglar förra århundradet och de bildningsideal som då rådde. Låt vara att man har gjort sitt bästa för att glömma bort de goda försöken med elevaktivt arbete, samarbete och lärande i dialog för framtiden. Man behöll alla de övriga gamla traditionella delarna med glatt sinne. Inte är det då så konstigt att skolan raseras i den moderna tid vi lever i. Att inte förnya skolan i grunden betyder avveckling av skolan på sikt.