Vädjanden och önskningar var fel strategi

Valde lärarförbunden fel strategi från början när de gick ut i kampanjer med vädjanden och önskningar? Allt var riktat till människors förnuft anser jag, vilket alltid måste anses bra.  Dock är det stor skillnad på förnuft och “kalla stålar”. I ett marknadsinriktat samhälle betyder pengar, effektivitet och avkastning mest. Då kan man undra över en del saker. Hur kan lärarförbundens medarbetare hantera lönefrågan på detta tafatta sätt? det undrar jag.

Nu har vi svårare tider igen och krav på 10 000 kr mer i månaden rakt av kommer att häckla lärarförbunden lång tid framöver, kan man anta. Man kommer säkert från arbetsgivarhåll att påpeka det dåliga samhällsansvar som lärarförbunden i och med detta har. Ett annat kraftigt skäl är de försämrade skolresultaten, där var fjärde 15 åring inte kan läsa en tidning med behållning. Inte bra i en löneförhandling.

Lärarförbunden blir mer och mer kvinnodominerat och kommer därmed, säkert i allmänhetens ögon, med automatik att jämföras med andra kvinnodominerade förbund ex kommunal och handels, med sin stora andel kvinnor. Det är förstås orättvist, det menar jag, med traditionens mekanism så blir det så. De två senare förbunden har tydliga löneskillnader mellan män och kvinnor som man vill rätta till. I lärarförbunden finns inte denna koppling lika tydligt, vilket ligger i fatet.

Nu är förstås inte lönerörelsen avslutad, men det skulle förvåna mig mycket om lärarförbunden får igenom sina krav. Det blir säkert som tidigare att det blir ett procentuellt påslag även denna gång. Lärarförbunden har ett svårt dilemma, att dels tillgodose alla och dels satsa på individuella löner för “duktiga” lärare. Det blir som man brukar säga, att hamna i en “rävsax”.

I mina ögon gjorde lärarförbunden ett stort misstag genom att gå ut med önskningar rakt ut i luften. Felet var att gå ut med ett generellt påslag för alla. Sanningen att säga så finns det betydande löneskillnader inom lärarkollektivet som i och med detta skulle bestå.

Att missa chansen att i siffror visa konsekvensen av att inte satsa på skolan var ett missgrepp. Att skrapa med foten och med sänkt huvud önska får ingen genomslagskraft. Att sedan vädja till politiker, mormor och farbror blir ett stort sidospår som är helt ofarligt att beträda.

I mina ögon blir lärarfacken ganska tandlösa och blir helt i händerna på arbetsgivarna. De har det starkaste vapnet, nämligen den försämrade världsekonomin som även drabbar Sverige. Mot detta har lärarförbunden inget att sätta emot.

Ett annat argument som många hyllar är att alla barn skall gå i grundskolan 9 år och då kan man väl “reparera” ett enstaka år. Därmed invaggas många vårdnadshavare i detta, anser jag. Att elever sedan kanske inte får betyg i alla ämnen i åk 9 blir då en annan fråga, eller….?

Vi kunde av vårbudgeten förstå, att när det inte fanns några öronmärkta pengar för skolan, att det mesta därmed troligen även denna gång skulle gå i “stöpet”. Allt blir upp till arbetsgivare och fack som sig bör. Men inga extra pengar till skolan i vårbudgeten visar i klarspråk vad som gäller, åtminstone för mig.

Jag ser med spänning fram mot att lönerörelsen blir klar. Däremot hoppas jag inte att jag blir sannspådd i denna fråga.