Amatörerna lösa igen – sommarskola för de som inte når målen.

Nu har också Socialdemokraterna sällat sig till de glada amatörernas spelplan. Man föreslår på fullt allvar obligatorisk sommarskola för elever som inte når målen.

Att göra denna typ av yttrande visar på både okunskap och brist på sans. Om en elev haft problem att nå målen under ett läsår, så verkar man tro att en sommarskola på 20 dagar skall “reparera “allt”.

Att gå i sommarskola på frivillig basis kan var bra för en del, men att tvinga de elever som kanske ändå lagt ner all energi de har haft och gjort så gott de kunnat, kanske inte ger det bästa resultatet.  Det viktigaste med en sommarskola är att eleverna är motiverade att gå där.

Man kan undra hur förslagsställarnas kunskap om lärande, motivation och en förställning om att man ska kunna “fylla på påsen” med kunskap ser ut.

Många gånger är det mycket effektivare att hjälpa eleverna med olika strategier i det vanliga skolarbetet, så de kan om möjligt “gå runt” en del svårigheter.

Ibland finns en föreställning om någon typ av “normalstudiegång” i skolan. Ingenstans finns det nedtecknat hur en normalstudiegång ska gå till. Lärarna tvingas dock i stora klasser att lägga sig någonstans i mitten på svårighetsskalan. Men detta är inte bra, men hur ska en lärare agera med stora klasser med kanske en stor spridning på eleverna?

Jag hoppas att detta var sista gången jag hörde ett sådant amatörmässigt och korkat yttrande från politiker.

Lärarlegitimationens oväntade baksidor

Ovanstående rubrik har jag saxat från tidskriften  Dagens samhälle, där Jimmy Eklund Comaea AB: (2012-05-22), beskriver reformens baksidor. (Comaea AB: gör bland annat kompetensanalyser)

“Lärarlegitimationerna för med sig en rad oväntade och oönskade bieffekter. 20 000 erfarna lärare riskerar att tvingas bort från yrket och kommunerna står inför enorma kostnadsökningar som många ännu inte insett vidden av” Jimmy Eklund 2012

Att reformen “Lärarlegitimation” kommer att nedföra problem, det har många redan insett, Skolverket skall passa in alla lärare i de
2 500 kompetenser som man fastställt . Problemet är att 100.000-tals lärare berörs.

“Kompetensinventeringen uppdagar hos de flesta kommuner att uppemot 30 till 40 procent av lärarkåren saknar behörighet. Många tror att dessa brister kan hanteras med kompletterande utbildningsinsatser, och i ett fåtal fall omplacering till andra arbetsuppgifter. Så enkelt är det inte” Jimmy Eklund 2012

I den här gruppen finns de obehöriga som arbetar i skolan nu, en del lärare med gamla utbildningar.Konsekvensen av detta kan bli avsevärd.

“När behöriga lärare blir en bristvara kommer lönerna att öka när olika skolor och kommuner står inför akuta behov att täcka upp luckor och tvingas bjuda över varandra. För många kommuner handlar det i slutändan om betydande kostnadsökningar som man inte har budgeterat för. Även de lärare som måste sägas upp kostar kommunerna pengar, inte bara i form av uppsägningskostnader utan även i arbetsmarknadsåtgärder etcetera. Färska siffror från Arbetsförmedlingen visar att endast fem av sex avhoppade lärare finner nytt jobb, vilket i vissa fall innebär personliga tragedier”. Jimmy Eklund 2012.

Jag upplever att man i kommunerna inte riktigt förstår följderna av Skolministerns lärarlegitimationsreform när det gäller kommande lönekostnad.

“Konsekvenserna i en del kommuner kan bli minst sagt överraskande.
”Det är ingen vild gissning att vi i slutändan kommer se ett antal kommuner som misslyckas med att hantera situationen, tyvärr. Konsekvensen kan mycket väl bli en kraftig ökning av lärarlösa lektioner och sådana kvalitetsbrister att barnfamiljer väljer att flytta till annan kommun”. Jimmy Eklund 2012.

Läs hela Jimmy Eklunds  artikel HÄR

Genvägarnas samhälle?

Under ett antal år har jag observerat att alltfler unga ser sin utveckling och framtida verksamhet utan större hjälp av skolan.
Den här attityden drabbar förstås skolan och samhällets bildningsideal.

Som i alla tider vill många pojkar bli fotbollsproffs eller ishockeyproffs och flickorna framstående ryttare eller filmstjärnor. Detta har förstås varit ungdomliga önskningar för framtiden i alla år, liksom andra spännande yrken.

Nu har “samhället” också givit sig in på denna arena genom olika media. Där är ledstjärnan ofta fallenhet och personliga egenskaper som framhålls. Men för den stora massan bör utbildning och bildning vara den viktigaste faktorn.

Vad menar jag då med “genvägarnas samhälle?” Det finns ett otal exempel på detta, olika talangjakter som Idol, The Voice, Big Brother,  Talang 2011, man vill bli berömd som bloggare eller annan kändis för att nämna några. Idealen i dessa såpor och verksamheter blir ytliga och svårfångade för var och en.

I flera undersökningar har man visat att pojkar ofta struntar i skolan för att lägga all sin energi på sina fritidsintressen. Dettas kan man förstås tolka på olika sätt, ett är att skolan är ointressant i pojkarnas ögon, eller att pedagogiken i densamma inte tar hänsyn till dem.

Skolans viktiga funktion urholkas av starka krafter i samhället, krafter som är marknadsmässiga “kassakor” i första hand och inte tar någon social hänsyn till de unga. De flesta “genvägar” är tävlingar där den “duktige” går vidare och andra slås ut, med de följder detta får.

Lärarna hamnar förstås mitt i “smeten”, då man vet att alla individer behöver en god grundutbildning i ett snabbt föränderligt samhälle. Men om inte skolan ses som en möjlighet för de unga, så kommer de som arbetar i skolan att förlora i status och lön ännu mera. Detta har skett under ett stort antal år, vilket vi hört mycket om i media.

Lärarnas status måste skapas genom professionellt arbete och goda skolresultat för de unga. Här har vi ett dilemma med många pojkar som exempel. Goda resultat uppnås till stor del med flickorna. som alltmer tar för sig i yrken som fordrar kvalificerad utbildning.

I genvägarnas samhälle framställs alternativa vägar till utbildning, en del bra, som entreprenörsanda,  andra tvivelaktiga.. Men när “stjärnglansen”i genvägarnas samhälle lagt sig var står man då?

Har Lärarförbundet ändrat sig?

Under hela året har bland annat Lärarförbundet krävt 10.000 kr mer i månaden. Nu säger man “Vi vill se ett första steg mot 10.000 kr mer i månaden”. I mina öron låter detta som om man från början försökte invagga lärarna i “falska förhoppningar”, med sitt önsketänkande och sin kampanj, för att nu, i dagsläget, bli realister.

Alla som är lite bevandrade i matematik såg från början det orimliga i detta  krav,  att 100.000-tals lärare skulle få 10.000 kr mer i månaden. Detta stora genererade belopp kan ingen kommun hantera utan en god planering i förväg, menar jag. “Nu måste kommunerna ta ett första tydligt steg mot 10 000 mer i månaden och visa hur avbetalningsplanen ser ut på sikt”. Eva-Lis Sirén , Lärarförbundets ordförande (2012-05-29).

Om detta är det som gäller nu, vad betyder då den generella kampanjen  10.000 kr mer i månaden egentligen? Man gav nästan sken av att detta skulle infrias med omedelbar verkan, vilket säkert många trodde.

‘

“Lurades”" medelålders lärare att stå utanför kommunhusen och ropa detta budskap i talkörer?  Var detta det ihåliga syftet, så menar jag att man bundit ris åt egen rygg. Lärare framställs som viktiga personer i vårt samhälle med en viktig uppgift, men detta “gapande” gjorde nog att fasaden krackelerade, anser jag.

Om man från början nyanserat sig, så hade man nog fått mera förståelse från allmänheten än de kommentarer vi hört i olika intervjuer. Även om “ Man mött många som tycker som vi”, läs Lärarförbundets företrädare. I stället retade man upp andra fackförbund som också har stora grupper med låga löner.

Flera yrkeskategorier med lika lång utbildning som lärarna sitter i samma båt. Nog kunde man kräva lite mera finess och pedagogiskt tänkande från personer med pedagogisk utbildning. Men att “kackla i eget bo” yttrar sig tydligen lika i Lärarförbundet som på alla andra ställen, uppfattar jag.

Nu är inte lönerörelsen för lärarna klar än, så man ska inte ropa hej eller något annat ännu. Men om nu inte utfallet blir generellt “större än alla andra”, vem ska då ta på sig ansvaret för detta?

Om Lärarförbundens strategi inte infrias, att man får det gensvar från “allmänheten, mormor och farbror”, då har man skadat yrkets möjligheter för flera år framåt, anser jag. Då blir denna missbedömning ytterligare en “spik i kistan” för lärarna och minskar säkert antalet som vill bli lärare ytterligare, kan jag tänka. Om så blir fallet kommer man  att sitta still i båten, eller behövs ny besättning? Detta undrar säker många med mig.