Individualisering i klassgrupper finns den i verkligheten?

Det är viktigt att möta varje elev på det sätt och med de metoder som är bäst anpassade för den enskilda eleven i all skolundervisning.

Den som stått ensam i ett klassrum med 30 elever eller fler vet vad det handlar om. Att prata om individualisering för alla i sådana klassgrupper är en utopi. En utopi som blir till en offentlig lögn, eftersom den får fortgå genom att man pratar sig “varm” om den, menar jag. Alla lärare vet att det inte går, men man agerar från skolpolitikerhåll som om man kan göra detta ändå. Att spela med blir förstås ett svek mot eleverna och undergräver skolresultaten.

“Begreppet individualisering har från början dominerats av specialpedagogiska intressen och varit kopplad till tanken att skapa en skola som inkluderar de elever som tidigare avlägsnades från övriga elevers undervisning. Tanken var att man genom att anpassa undervisningen till de tidigare exkluderade elevernas förmågor och förutsättningar, skulle skapa en inkluderande skola” Burman 2010.

Bild. Barnkonstmuseet Vårby

Tanken att inkludera alla elever är förstås god. Men här gjorde man ett stort tankefel, då man förutsatte att klassläraren, i de flesta fall, skulle kunna genomföra två saker samtidigt, att styra inlärningssituationen och att individualisera för alla elever. Här menar jag att det stora misstaget begicks mot eleverna. När man gjorde denna tankemodell så “glömde” man att skjuta till specialkompetens i alla klassgrupper.

Man har sedan snart 20 år nästan inte utbildat några speciallärare alls. Under denna tid har man pratat om en inkluderande skola för alla, utan att ha resurser för denna. Låt vara att man sköt till någon resurs genom en elevassistent, annan resursperson eller lärare i de mest utsatta klassgrupperna. Men oftast inte i den omfattningen som behövdes för att individualisera i alla klassgrupper.

Forskningen visar att i alla klassgrupper bildas minst tre grupper av elever om man ska generalisera, en grupp elever är aktiva och förstår, en grupp elever kommer att vara tysta och förstå och en grupp elever kommer att vara tysta och inte förstå. Detta är vad Stenaasen och Sletta (1987) kallar “Deltagare och åskådare i klassgrupper”.

I klassrummet blir det för klassläraren en grannlaga uppgift att utröna om alla elever förstår sammanhanget och kan dra slutsatser av lektionsinnehållet. Annars missar de den viktiga reflektionen och förberedelserna inför nästa lektion i ämnet och att se kopplingen till andra ämnen.

Bild BUF Kristianstad

I praktiken, i utgångsläget på lektionerna får alla elever samma elevuppgifter och ska behandla dessa på samma sätt. Den individualisering som oftast sker, enligt min erfarenhet, är att “svårare” uppgifter tas bort för elever med olika skolsvårigheter efterhand.

Detta betyder att den traditionella “klassrumsundervisningen” är mindre bra för elever med skolsvårigheter och som behöver mycket stöd i skolsituationen. Att välja modellen att göra en liten grupp med dessa elever utanför klassgruppen anser jag inte heller är bra, då missar man mycket av det sociala samspelet som är viktigt för lärandet.

Man måste ta ett beslut, om vi ska kunna få “bättre” skolresultat, möjliggöra att det finns tillräckligt med lärarresurser om man väljer klassgruppen som undervisningsenhet. Här är alltså skolans stora dilemma som man med en, “utopitankemodell” om individualisering, nu ofta sviker eleverna, genom att bara klä individualisering i ord utan att ha några större medel för denna, menar jag.