Har läsinlärning och lästräning “fuskats” bort under årtionden, kan man undra?

Vilka är de faktorer som är ingångsvärden när det gäller att lära sig läsa och skriva och vilken kompetens måste läraren ha?

“De flesta elever lär sig läsa och skriva utan större svårigheter, men för att bli goda läsare, behöver många direkt undervisning” (Adams, 1990; Snow 1998).

“Läraren behöver sålunda ha kunskap om skriftspråksinlärning för att ha möjlighet att känna igen tecken som visar var elever befinner sig i sin läs- och skrivutveckling samt för att systematiskt och genomtänkt kunna hjälpa elever att utveckla sin läs- och skrivförmåga. Det har uppskattats att 25-35 procent av svenska tredje- och fjärdeklassare har svårigheter att tillgodogöra sig texter” (Wolff, 2009),

“3–7 procent av skolans elever har specifika läs- och skrivsvårigheter (dyslexi)” (Svensson & Jacobson, 2007)

Det viktiga är dock inte det tillvägagångssätt som används i läsundervisningen har man konstaterat, utan det som betyder mest är lärarnas kompetens inom kunskapsområdet. Detta är den allmänna uppfattningen, att en kompetent lärare är den viktigaste faktorn i all läs- och skrivinlärning för alla elever.

Bilder www.google.com

Läs- och skrivinlärning i ett historiskt perspektiv
Om man ser tillbaka hur läsning och skrivning behandlades i de gamla lärarutbildningarna (småskollärare), så ser man att den tid som lades ner på metod och praktisk träning var avsevärd. Lågstadielärarutbildningen var avsedd för undervisning av elever i årskurserna 1-3, med betoning på svenskämnet. Utbildningen innehöll mycket läs- och skrivundervisning och främst metodik.
Detta skiljer sig mycket från den i 1-7-lärarutbildningen, där riktlinjen var att 15 högskolepoäng skulle läggas på grundläggande läs- och skrivinlärning. 

1-7- lärare utbildades till ämneslärare för de tidigaste skolåren, det vill säga i till exempel ma/no eller sv/so, vilket innebar att ma/no-lärarnas utbildning var inriktad mot främst matematik och naturvetenskapliga ämnen, medan sv/so-lärarna utbildades mot undervisning främst i svenska och läs- och skrivundervisning. Men i praktiken blev båda inriktningarna klasslärare och fick undervisa i alla ämnen inklusive den första läs- och skrivinlärningen.

Bristfällig insikt och kompetens
Bristfällig insikt om bakomliggande pedagogik kan leda till att de nya lärarna imiterar kollegor eller gör så som lärare gjorde under deras egen skoltid. Om så är fallet tillförs ingen ny kunskap, eller forskningsrön inom området, vilket blir besvärande.

En annan faktor som är oroande är att “Lärarutbildningen har blivit mer av en utbildning mot läraryrket som en roll än som en profession. Lärarna förväntas förstå hur en lärare ska tänka och handla i stället för att förstå vad hon eller han ska åstadkomma. Det kan handla om hur man ska bete sig i klassrummet, hur man ska göra och vara” (Carlgren & Marton, 2001)

Det är ett gap mellan det som lärare behöver kunna och vad de får lära sig i lärarutbildningen, och det måste göras något åt det därför att lässvårigheter har blivit ett folkhälsoproblem, menar Dr Louisa  Moats. (Tarja Alatalo 2011)

Konsekvensen
Har man inte förstått konsekvenserna av att man inrättat lärarutbildningar ex 1-7 som inte varit fullgoda när det gäller inriktning mot grundskolans första år? Hur har detta fått fortgå så länge kan man undra? 23 år var tydligen tillräckligt länge innan man tänkte om.

Jag menar att det inte är det minsta förvånande att svenska elever läser sämre än tidigare årgångar, då det fanns övervägande både småskollärare och lågstadielärare i grundskolan. Undersökningen PIRL 2011 visar detta faktum på ett mycket klart sätt, menar jag.