Vem har största skulden för skolresultaten?

År 1988 införde man tidigarelärare och senarelärarutbildningen, 1-7 och 4-9 för grundskolan. Det menar jag var ett stort misstag att ändra lärarutbildningarna och gå ifrån verkligheten.

Utbildningen till 1-7 lärare blev det största misstaget, då man inte på allvar riktade sig mer mot grundskolans tidigare år det vill säga åk 1-3. Detta kan avläsas i den ringa tyngd som man lade på läs- och skrivinlärning för ett flertal av dessa lärare. (Detta har jag behandlat i ett tidigare inlägg.)

          
Bilder www.google.com

Vem har felat?
Jag menar att det största felet är att utbilda blivande lärare till en verklighet som inte finns i sinnevärlden. Svensk grundskola har hela tiden behållet den gamla indelningen, dvs åk 1-3, 4-6 och 7-9. (I vissa fall 6-9) Även om skolan indelades i en tidigare del och en senare del i teorin, så har grundskolan hela tiden behållit sin indelning, låt vara ofta oskrivet, men i praktiskt handlande har det varit så.

Att då i 23 år utbilda ämneslärare för de tidiga åren i grundskolan blir i mina ögon befängt. När man kan säga att rent utvecklingsmässigt, för eleverna, är det mycket som talar emot ett ämneslärarsystem i de tidigare åk i grundskolan.

Under hela den här tiden har “högstadiet” nästan varit intakt, då man undervisat i åk 7-9 eller 6-9 med ett ämneslärarsystem. Jag menar att inga reformer har rått på denna traditionella organisation.

Skuldbördan
Hela skulden ligger förstås på skolpolitiker som initierat utbildningen och drivit igenom den, anser jag.  Jag kan inte tolka det på annat sätt än att man inte varit nog insatt och inte förstått den stora svårighet som det är. Att ändra en organisation, som trots allt bygger på erfarenhet och både pedagogiska och utvecklingspsykologiska rön.

Undervisningen
Många 1-7 lärare blev då i praktiken klasslärare för en åk 1 (den gamla lågstadielärarrollen) där de följde eleverna i 3 år. (Naturligtvis fanns andra möjligheter att man fick “hoppa in” under resans gång). Efter dessa 3 år tog ofta någon annan lärare vid, ofta då en mellanstadielärare eller en annan 1-7 lärare.

I praktiken föll hela undervisningsbördan när det gällde läs- och skrivinlärningen på en ibland i vissa delar obehörig lärare, då denne skulle undervisa i elevernas alla ämnen, med undantag av slöjd och idrott i de flesta fall. Det hör dock till ovanligheterna att en lärare skulle undervisa från åk 1-7, som många trodde då utbildningen skapades.

Kan vi ta oss ur det man skapat?
Det kan man förstås med hårt arbete och en tidsperiod på 10-15 år bedömer jag. Ett framskjutet krav måste vara att kompetensutveckla de befintliga 1-7 lärare i fördjupad läs- och skrivinlärning. För om möjligt snabba upp återgången till en effektiv grundskola.

L – M – H?

“Nygamla” lärarutbildningar kommer åter
Nu har man 2011 återgått till verkligheten igen, men de första lärarna tar sin examen 2015-2016 måste nämnas. Det kommer alltså att ta tid innan vi på lärarsidan har full kompetens för de uppgifter de är satta att sköta.
Utbildningarna känner vi igen, förskollärare, grundskollärare åk 1-3, grundskollärare 4-6 och ämneslärare åk 7-9.

Skulle det behöva ta 23 år innan man besinnade sig. Har inte skolpolitiker och skolmyndigheter något ansvar för det förhållande som vi nu ser i undersökningarna? Vem tar på sig skulden för detta kan man undra? Man skuldbelägger däremot  många lärare istället i t. ex Skolinspektionens granskningar. Så vem bär den största skuldbördan kan man fråga sig? Min bild är förstås klar - är din det?