Saknas viljan?

Jag vill än en gång komma tillbaka till dilemmat med lärarnas löner så här vid läsårets slut. Om man sätter sig i lugn och ro och funderar över detta så ser man mera klart varför de olika intressenterna agerar som de gör. Tittar man på varje åtgärd för sig, så ser man inte helheten. Om man sammanför alla åtgärderna så framträder bilden av att alla syftar till samma sak, i mina ögon. Hela resonemanget och taktiken är på gränsen till “bedräglig”, då man bland annat från lärarfacken, inte pratar klartext och avfärdar tron på löneförhöjningar mot t ex Danmarks nivå (10000 kr mer i månaden för alla), anser jag. I stället “mumlar man i skägget” halvkvävda visor, som inte någon kan tolka. Detta inlägg får bli ett litet “bokslut” över hittills vidtagna “åtgärder” av stat och kommuner (friskolor) och lärarfacken i lönefrågan. I alla bokslut finns saker som i delar är publicerade tidigare. Det får du läsare ha överseende med.

Bilder www.google.com

Dimman tätnar
Det finns alltså ett antal åtgärder som man från kommuner och staten vidtagit för att undvika att alla lärare ska avlönas med stora lönelyft. Av de åtgärder man framfört kan inte jag tolka det på annat sätt än just det. Här är de uppenbara:

# Man myntade begreppet “bra lärare ska ha bra lön”, bland annat från SKL. Vilket i klartext betydde att alla lärare inte ska få samma generella höjning och framförallt inga 10000 kr (Fackets önskemål) . Den som är lite bevandrad i matematik ser genast vilka stora summor detta skulle generera om man skulle öka lönen med 10000 kr mer i månaden till alla. Då förstår man denna taktik lite bättre.

# Staten har också ansvaret för rekrytering och att vidmakthålla den skola vi har. Detta gör att staten sitter i en “rävsax”. Man vet att lärarlönerna måste höjas för att gör yrket mera intressant. Men innebörden av att införa lönetillägg för “förstelärare” och lektorer går helt i linje med strategin “bra lärare ska ha bra lön”. Syftet som jag ser det är naturligtvis detsamma som i resonemanget ovan – för stora pengasummor som man inte kan öronmärka till alla lärare.

# Politikerna talar sig varma för mindre klasser. Detta är ju åtgärder som kräver stora summor det också, men det ger inte lärarna en enda kr mer i plånboken. Detta hjälper ju inte lärarna på något sätt utan låser resurser till annat än löner. (Genomsnittligt har en svensk skolklass 19 elever har Skolverket konstaterat).

# Lärarfacken har “tvingats” in i samma fålla. De sitter också i samma sits som staten, de måste visa medlemmarna att de kan medverka till högre löner, samtidigt som man vet att huvuddelen av lärarna inte får några större lönelyft. Här finns en “ihåligt” löneresonemang som klingar falskt, i mina öron.

# Man räknar också med att den, i mina ögon, svaga fackliga solidaritet, som jag menar finns inom lärarfacken, ska motverka verkliga effektiva protester. Ett exempel de infantila talkörerna utanför kommunhusen som jag menar var ett tecken på detta. Staten har dessutom också medel för att med lag förhindra t ex landsomfattande strejker i skolorna. Detta genom att förklara stridsåtgärderna samhällsfarliga och på så sätt utarma medlen. 

Lärarna är hänvisade till procentavtal som alla andra
Jag kan konstatera att lärarna inte kommer att ha någon särställning när det gäller löner och löneförhandlingar. Med min syn, så måste jag vara “pessimistisk” och konstatera att vi kommer inte att se välbetalda lärare inom en rimlig framtid. För mycket talar emot detta – stora medel måste tillföras, andra grupper på arbetsmarknaden har troligen inte samma förståelse för stora lönelyft för enbart lärarna.

Hur man än vänder sig har man ändan bak
Skolan står och faller med lärarna. Detta är de flesta överens om. Trots detta går staten, de kommunala huvudmännen, friskolorna som katten runt het gröt. På deras agenda måste det då stå att motverka generella likvärdiga lönelyft för lärarna, jag kan inte tolka det på annat sätt. Deras agerande motverkar indirekt med kraft denna nödvändiga satsning som man måste göra för att öka möjligheterna för eleverna. Uppskattning och kompetensutveckling genererar en bättre skola, njugghet det motsatta.

”Kvaliteten hos skolans lärare är det som i slutändan avgör ett skolsystems kvalitet konstaterar konsultfirman McKinsey & Company i en rapport som grunder sig på en studie av 25 av världens skolsystem” (SOU 2014:5)

Receptet
Här finns “receptet” för en skola med vikande kvalitet; Lärarutbildningarna har haft dålig kvalitet och för få sökande, de obehöriga i klassrummen ökar. Lärarna får syssla med andra saker än undervisning, rektorerna är i allmänhet inga reella pedagogiska ledare i verksamheten. Lärarnas individuella fortbildning har hittills fuskats bort. Vi alla ser oförmågan att vidta de nödvändiga åtgärderna – saknas viljan kan man undra? Visst har ovanstående “recept” visat på relevans om vi t ex tar skolresultaten. Detta bokslut ger en mörk bild för lärarna och svensk skola, men relevansen finns ju här. Hur många ser den, eller vill se den,  kan man undra?