Ett slag i luften

Den nya regeringens förslag om obligatorisk gymnasieskola kan vid första anblicken vara ett “framsteg”. För att få framgång med detta kan man inte bara låta gymnasieskolan “töffa på” som om allt ska bli vi det gamla. Grunden i skolresonemanget är den gamla värderingen, teori är bättre än praktik, akademiska yrken är “finare” än hantverksyrken. Denna värdering finns kvar hos många, trots att teori och praktik närmat sig varandra i alla yrken. En gymnasieskola med större bredd måste nu eftersträvas, anser jag.

I resonemanget finns också det gamla “arbetarklassens bildningsideal” i botten, att alla ska få samma möjligheter för studier oavsett bakgrund. Möjligheten att göra en klassresa ligger förstås då också i tankebilden. Dessutom finns det också en önskan om att alla är lika och har samma förutsättningar för studier. Detta är bara ett önsketänkande, då man nästan alltid tänker på förutsättningar för teoretiska studier. Skoltrötthet, vantrivsel anges ofta som orsak till avhopp från gymnasiet. Men bakom detta ligger ofta helt andra skäl som att skolan inte passar individen eller att den inte upplevs meningsfull, menar jag.

Bilder www.google.com

Stora förändringar
“Men det kräver stora förändringar av både skolpolitiken och pedagogiken. Det fordras en bredare läroplan för de yrkesinriktade utbildningarna med mer naturvetenskap, språk och humaniora. Det är nödvändigt för att högskolebehörigheten inte bara ska bli en pappersreform. Men det är framför allt viktigt av två andra skäl. Arbetslivet idag fordrar mer än en snävt yrkesinriktad, ”praktisk” utbildning”. (Jan Thavenius 2014)

Som yrkesarbetande i Sverige kan få vara säkra på att behålla sitt yrke och yrkesinnehåll hela arbetslivet. De flesta kommer att vara tvungna att byta yrkesbana en eller flera gånger. För att detta ska kunna bli en realitet måsta alla ha en bredare bas att stå på än de flesta har i dag. Detta ställer krav på gymnasieutbildningarna, att dels vara högskoleförberedande och dels ha en sådan inriktning att man kan byta yrkesbana. För de flesta kommer det att vara nödvändigt med kompetensutveckling och kompletterande studier för att kunna byta yrkesbana.

Obligatorisk utbildning och sedan…
Ett problem är att man inte kan göra en utbildning obligatorisk när eleverna uppnått myndighetsåldern. Detta är förstås ett problem i sammanhanget. Mycket av grunden till de många avhoppen från gymnasieutbildningarna beror på att det finns för få alternativ för eleverna, antingen är utbildningarna övervägande teoretiska eller praktiska till sin natur, menar jag.

“Som man bäddar får man ligga”, säger det gamla talesättet. Det är i högsta grad en realitet när det gäller utbildning. För att få bra studieresultat i gymnasieskolan måste man ha en bra grundskola. Man får inte glömma bort att grundskolan “bara” är en grundläggande medborgarutbildning så man får verktygen att klara det dagliga samhällslivet. Förr kunde den också vara grunden för att börja i ett yrke. I vårt nuvarande samhälle finns få yrken där man kan lära  sin “yrkesresa” på jobbet. För att arbeta i ett yrke i dag fordras någon form av färdig gymnasieutbildning eller högre för att en arbetsgivare ska få direkt nytta av den nyanställde.

Att skylla på eleverna är ett lågvattenmärke
Att i skolresonemanget skylla på eleverna som lata och störande blir ett lågvattenmärke. Skolan som institution har misslyckat genom att man inte följt med tiden. Man har i skoldebatten alltid tittat tillbaka i de rosenröda dimmorna tyvärr. Där finns förstås inget att hämta. Någon gång skulle det vara klädsamt om vi vuxna sa som det var. “Vi har svikit er ungdomar genom att vi inte ivrigare krävt att skolan skulle följt med tiden”. Ingen kan möta framtiden genom att titta tillbaka i historien. Vi alla är skyldiga till detta fiasko, skolpolitiker, rektorer, lärare och vårdnadshavare. Var och en på sin nivå, då vi gärna velat känna igen oss i skolan, den skola vi själva gick i. Men för framtiden måste vi kasta av oss det historiska oket, menar jag. Vi ser nu resultatet av att vi hållit fast vid gamla ideal för länge genom att skolresultaten sjunker. Sanningen är att våra elever inte känner igen sig i skolan, då samhället ger helt andra signaler när de befinner sig utanför skolans väggar.