Skollyftet?

Under en längre tid har man smutskastat skolan i olika syften, ibland som medel för att kunna anta nya lagar och föreskrifter snabbare. Eller att använda detta som skrämseltaktik i egna syften av olika slag, misstänker jag. “De flesta nationella utvärderingssystem använder samlade data om betyg och nationella prov som grund för att bedöma skolors kvalitet och resultat. Ett tecken på MAD (”Multiple accountability disorder”) är de motstridiga förväntningar som skapas av att privata aktörer använder dessa offentligt publicerade data, men ibland paketerar om och kombinerar dem med andra data för att bättre stämma överens med egna intressen”.(Lena Lindgren, forskare Göteborgs universitet 2014 )

Bilder www.google.com

Kommunerna deltar inte i skoldebatten
Finns det någon skillnad på en statlig skola och en kommunal skola har många frågat sig? Jag vill säga ett bestämt ja på frågan. En kommun tar inget ansvar för helheten Sverige när det gäller skolan. Man har ju ansvar bara mot sina medborgare som bor i kommunen, detta avspeglas i den allmänna skoldebatten och i handlandet. “Det är väldigt talande att kommunerna, som idag bär huvudansvaret för skolorna, såväl för finansiering som för drift, inte finns med som drivande aktör i den offentliga skoldebatten. Av alla aktörer syns kommunernas ansvariga minst”. (Bo Jansson LR 2014). Detta blir då ett sätt att göra sig osynlig för att inte “äventyra” och “blottlägga” det som man förvaltar över och de beslut man tagit, kan jag anta.

Springande punkten
Hur ska staten aktivt driva en ny riktning för skolan? Det går inte att enbart använda pappersreformer som Alliansregeringen har gjort, anser jag. Med min syn, så är underlåtenheten att individuellt satsa på lärarna en av de största “bovarna” när det gäller försämringen av skolan under de kommunala 20 åren. Resultatet av detta har redan synts ett antal år, anser jag. En organisation som inte kompetensutbildar sin personal har redan stagnerat. För att inte skolan ska försämras mera så måste staten använda “tvångsmedel” för att “tvinga” kommunerna att satsa på individuell fortbildning. Även om jag i princip är mot tvång så har de här 20 åren visat att utan påtryckningsmedel så får man ingen förändring.
I flera kommuner har man använt delar av skolans pengar, som “buffert i den kommunala ekonomin” (SOU 2014:5). Det som bland annat skulle gå till lärarnas individuella fortbildning har medverkat i denna buffert, vilket utredningen påpekar. Detta kan man då anta eftersom mycket lite av individuell fortbildning genomförts i kommunerna överlag enligt undersökningen. (SOU 2014:5).

En nationell “kurskatalog” bör skapas
För att råda bot på ett stort problem i skolan anser jag att en nationell “kurskatalog” för kompetensutveckling bör skapas av Skolverket, både för kvalitet och översikt. Kurskatalogen skulle då  också innehålla kurser i psykologi och sociologi, de “vita fälten” i  lärarutbildningarna. En kurskatalog som innehåller grundkurser och särskilda kurser direkt riktade till lärare. Grundkurserna skulle då bedrivas i studiecirkelform med gruppexamination och de särskilda kurserna på individuell basis. De särskilda kurserna skulle vara akademiska och knutna till ett lärosäte, där kurserna administreras och examineras. De senare skulle också kunna bedrivas som distanskurser för att ge tillgång för alla.

Grundkurserna skulle kunna läggas på ordinarie kompetensutbildningsdagar under ett eller flera år. De särskilda kurserna ska då efter examination ge lönepåslag utöver de fackliga förhandlingarna, då man gör dessa utöver tjänsten. På detta sätt skulle man föra tillbaka “makten” till lärarna att ansvara för sin egen kompetensutveckling. Medel för att genomföra kurserna skulle då bli ett gemensamt ansvar både för stat och kommun. Med dessa åtgärder löser man inte alla skolans problem, men man kommer åt och “betar av” två stora problem, bristen på individuell kompetensutbildning och löneproblemet och får garanterat en bättre skola genom detta, anser jag. Dessutom kommer inte allmänheten att opponera sig på något sätt då allt är helt logiskt, mera utbildning ger mer pengar. Detta är ett bättre system än den så kallade “förstelärare – ansatsen som blir minst sagt godtycklig.