Blev lärarlegitimationen ett skolhinder till?

Om man nu ser tillbaka på legitimationsprocessen så band den upp stora resurser men även pengamedel för att konstatera att de flesta utexaminerade lärarna redan uppfyllde legitimtionskraven. Att ha ett legitimationskrav är förstås inget fel, men att "koppla bort" detta från examina blir lite konstigt. Det logiska är förstås att legitimationen ligger i det uthämtade examensbeviset från lärarutbildningarna. Att både ha examina och en legitimationsprövning blir ju galet.

Att lösa skolans problem med en legitimation
Att enbart titta på lärarnas meriter som enda kriterie när det gäller att skapa en bättre skola blir något avigt. Visst ska ha man ha ett behörighetskrav på alla skolans stadier för att vara lärare och undervisa i skolan. Det säger ju sig själv. Flera lärare har kanske inte en sammanhållen lärarutbildning  från en lärarhögskola. De kanske har kemiska studier bakom sig genom ett yrkesval. Det man då saknar är en högskoleutbildning i pedagogik/psykologi. Att då genomlysa denna person efter pedagogikstudier och också nagelfara de teoretiska ämneskunskapern ner till atomer är inte funktionellt. Som lärare vet jag att det som man lärde sig på lärarhögskolorena av ämneskunskaper i många delar har måst omprövas av den enkilde över tid. Att jämföra denna person med ämneskunskaper med en person utan högskoleutbildning, utan pedagogisk insikt och behandla dessa över samma kam går förstås inte. Legitimation visar ju inte att man som lärare är up to date. Legitimation kan innebära motsatsen att man nu kan "slå sig till ro", då man nu har sitt på det "torra".

Bilder www.google.com

Behörighet att undervisa
Många gånger har man fixerat skolans problem bara på lärarna och deras kompetens. Men hittills har det genom årtionden varit möjligt för rektorer att låta SO-lärare undervisa i matematik, kemi och fysik för att "fylla upp" tjänsterna som exempel. Svenskläraren kanske i idrott osv. Formellt har då dessa varit obehöriga att undervisa i de ämnen de inte besitter tillräckliga ämnskunskaper i. De har förstås haft sin pedagogisk utbildning med sig även när de varit obehöriga i ämnet, men i övrigt har de varit jämställda med obehöriga som kanske haft en gymnasieutbildning som teoretisk grund i ämnet i fråga.

Att sätta betyg
Att personer utan lärautbildning finns i våra skolor är beror naturligtvis på att man inte har behöriga lärare i tillräcklig mängd. Detta beror förstås på faktorer som löneutveckling, arbetsförhållanden, trivsel i yrket. Kravet på att obehöriga inte ensamma får sätt betyg är förstås bra, men det borde också gälla nyutexaminerade lärare. Avigsidan med detta får vi leva med några år, att behöriga lärare får kanske sätta betyg på elever de känner för lite. Man de kan ändå bidra med erfarenhetan att sätta betyg och bidra med kunskapen.

Att börja i rätt ände
Behöriga lärare är en dyrbar bristvara för eleverna och deras möjligheter. Det gäller menar jag, att vårda dessa lärare genom att ge anständiga löner, återskapa ett pedagogiskt utbildningsklimat i skolan. Det är viktigt att också låta lärarna växa i skolan och bidra med ännu mera kunnande. Vi kan då inte ha denna övervakningssituation, som leder till att lärarna inte längre "tillåts" tänka själva för elevernas utveckling. Det andra måste vara att vidareutbilda de personer som har ämneskunsker eller pedagogisk utbildning, så att de får de kompletta redskapen för elevenas utveckling. Att bara se lärarna komma från en sammanhållen lärarutbildning får inte bli enda vägen att bli behörig lärare.
Det är farligt att se på läraren som en färdig produkt som inte behöver förändras. Vi alla som arbetat i skolan vet att då har man även som utbildad lärare snart passerat bäst före datum.