Skolan blir inte bättre med förstelärare

Det finns amerikanska studier, som Per Kornhall här presenterar, att antagandena att lärare ska arbete mera om de får högre lön. Att detta automatiskt utvecklar skolan genom detta. Att bara ha förställningen om att en reform pålagd uppifrån med främst politiska förtecken ska ha någon inverkan i skolans utveckling blir nästan lite suspekt. I denna reform verkar man, menar jag, bara inom systemet, då man inte tillför några kraftfulla utvecklingsvariabler. I lektorstjänsterna finns dock ett krav på vidareutbildning och forskningsmeriter som positivta inslag och som kan inverka på skolsystemet. Författarna  (Bryk, Gomez, Grunow och LeMahieu 2015)  till boken "Hur kan skolan bli bättre på att bli bättre" visar på del "nya" kunskaper. Här visar de på ett antal felaktiga antaganden:

"Till exempel menar de att satsningen på prestationsbaserad lön för lärare bygger på ett antal felaktiga premisser. Dels att man genom att belöna duktiga lärare får dem att jobba mer och bättre, dels att skolan har råd att göra sig av med 10 % av de ”dåliga” lärarna per år. Grundtesen blir ju att lärare jobbar för lite – men de undersökningar som finns tyder på motsatsen. Inte heller motiveras lärare av pengar för sitt arbete i klassrummet". (Per Kornhall 2015)
Bryk, Gomez, Grunow och LeMahieu pekar på sju viktiga steg för att lyckas med utveckling av skolan som system:

1. # Arbeta målspecifikt och användarcentrerat
2. # Fokusera på variationen i systemet
3. # Synliggör systemet som skapar det utfall som finns
4. # Använd disciplinerat undersökande för att driva utveckling
5. # Accelerera lärandet genom nätverkande grupper
6. # Lev förbättring
7.                                                        
   
   ISBN-13: 978-1-61250-792-7 

Ser man till ovanstående så ser man att en viktig utvecklingsväg är forskning. Där pedagoger, forskare, rektorer bildar nätverk som försöker synliggöra vad skolstrukturerna innebär och hur man ska använda redskapen för att utveckla skolan. Hittills har inte skolstrukturen släppt in forskarna på allvar i skolan. Inte heller har det hittills funnits några nya verkliga och uttalade krav på hur skolan ska förändras. Att bara använda "pappersreformer" uppifrån skjuter bara bredvid målet. Författarna talar om att man ska vårda variationen som finns i skolan tvärt emot den likriktning skolpolitiker och skolmyndigheter vill ha för att det ska bli lättare för dem att få en översikt av systemet. Samtidigt blir det då klart begränsande om alla ska passas in i samma ramar. Jag menar att de nuvarande kursplanerna inte främjar kreativitet och att tänka själv och att de inte ger en verklig plats för variation. Kursplaner med ett gammal anslag är klart hindrande, i mina ögon, för skolutveckling och nytänkande.

Om vi ser till lärarlönelyftet så hamnar det i samma kategori som förstelärarreformen när det gäller utveckling av skolan. Inte heller här, menar jag får man någon verklig skolutveckling genom denna, då man ska arbeta inom systemet, dvs inom ramen för egen undervisning. Med ovanstående författares undersökningar så faller alltså ingen förväntad förändring av skolan ut, så som man antagit med dessa båda reformer. Som lönereform är den också tveksam eftersom man ska välja ut lärare framför andra. Jag menar som jag skrivit i flera inlägg tidigare att det är bättre att pytsa in pengarna till de ordinarie fackförhandlingarna. Med detta inte sagt att man ska fortsätta med de blygsamma procentpåslagen utan i stället höja upp alla till en anständig lönenivå. Vi får inte betrakta läraryrket som ett lågavlönat kvinnoyrke längre som faktiskt många gör, utan betrakta det för dess viktiga plats i ett utvecklande samhälle. Jämställdheten kräver inte dåliga löner för alla, som man verkar tro. Utan lika goda löner för samma arbete och det ansvar man har.