Recept för skolan?

Fortfarande kan man skönja de snabba lösningarna för skolan. Lösning med stort L som ska åtgärda allt. Skolan är dock en komplex verksamhet som hittills påverkats marginellt av debatt eller skolreformer, menar jag. I förra veckan hade Institutet för Näringslivsforskning, IFN, ett seminarium i Stockholm med rubriken ”Skolresultaten sjunker – vem vet varför?” På detta seminarium kunde man få exempel på hur man ska lösa skolkrisen. Ledarskribenterna på de stora tidningarna var med på IFN-konferensen och de hade de vanliga svaren.
”Ett framgångskoncept för en svensk skola vore att vrida klockan tillbaka, satsa på ordning och studiero och kalla sig Pluggskolan” DN 29/11 2015.

”Bakom den svenska skolans förfall ruvar idéerna om kunskap som något relativt, elevinflytande som viktigare än elevernas inlärning och lärarens auktoritet. Kanske har synen på vad som är lustfyllt och inte, skadat mest.” SvD 27/11 2015

Bilder www.google.com

Ovanstående citat är myntade av "amatörer" som tror sig veta bättre än de som verkar i skolan. Vi känner igen den tidigare skolministerns argumentation. Han var också säker på hur skolan skulle förändras. Till en början på ett snabbt sätt, men sedan med mera insikt så hade han ett 10-års perspektiv och ibland en uppgiven uppsyn. Det fanns andra spekulationer på konferensen som:
"Att kvaliteten på lärarna har sjunkit, att ämnesundervisningen inte prioriteras och att barn och unga har ändrade medievanor fördes fram. En debattör menade också att eleverna behövde arbeta hårdare under ledning av mer auktoritära lärare". (Sten Stenson red. SOS 2015)

Alla dessa citat speglar påståenden som vi hört otaliga gånger i den skoldebatt som förts. De flesta går ut på att det var bättre förr eller mera av samma saker t ex läxor. Som lärare ser jag förstås inte dessa snabba lösningar, men faktiskt några andra som inte är snabba. Enligt mitt sätt att se så har tiden "gått förbi" skolan i den meningen att metoder och pedagogisk inriktning i många stycken är en spegel av den tid som gått. Jag menar att kompetensutveckling för lärarna inte har följt med tiden och inte i den omfattning som behövts.

En annan slogan som faktiskt är sann, vilket skolforskningen visat, är att använda elevaktiva metoder och använda sig av elevernas aktiva deltagande i lärandet under erfarna pedagoger. Eleverna måste få veta att skolan är till för dem på riktigt. På detta sätt vinner man många saker, där vägen är det viktigaste, dvs själva lärandet och inte bara de minneskunskaper som bara ska återges och betygsättas. Man måste också fråga sig hur man ska utvärdera kunskaper, så att man kan se en förlängning av dessa kunskaper i tanken och  inte bara som  ett fakta som anger att man är "klar" och att man inte behöver bry sig om det vidare.

Skolan har en stor "förbannelse" över sig i bilden att alla som gått i skolan måste känna ge sig. Föräldrar blir t ex lugnade av att deras barn arbetar med samma saker som de själva gjorde då det begav sig. Vad man glömmer är att de elever som nu går i skolan lever i vår tid inte i enförgången tid. Alla vi måste till sist acceptera att vi inte kan känna igen allt i skolan om vi ska kunna vända på utvecklingen. Att se detta blir det första steget.