Nästan allt återkommer om man väntar nog länge

Vi som varit med i skolan ett tag minns tiden före kommunaliseringen, då staten hade sin hand över utbildningen. Man ska inte generellt säga att allt var bättre förr. Staten med Skolöverstyrelsen hade då en garanterande roll i skolan, främst då för elever i behov av särskilt stöd. Där man hade fastställda resurser, en garantipeng för klassgruppen, som skulle ge lärarna extra möjligheter att undervisa på bästa sätt i den egna gruppen. Fasta garantital som gjorde att en beräknad basresurs föll ut i alla klasser efter behov. Sedan tillkom individinriktade resurser. Kommunerna hade då ingen vetorätt utan de fick stå för verkställigheten. Dessa tankar är nu åter, då man vill att staten ska bli en garant för resurstilldelningen.

"Kommissionen överväger en resursfördelningsmodell med en reglering som med utgångspunkt i skillnader i elevunderlagets sammansättning bestämmer en lägsta nivå för resursfördelningen på kommunnivå, i kombination med ett statligt bidrag till kommuner med större behov av kompensatoriska insatser". (Skolkommissionen delbetäckande 2016)

Bilder www.google.com

Kommunala motargument
Kommunala företrädare säger som motargument att kommunerna är bäst skickade att bedöma skolan. På det lokala planet är det säkert så, men då fordras att man sätter till alla resurser som behövs utan förbehåll. Staten vill "visa" hur man ska fördela resurser på forskningsgrund till de elever och skolor som behöver ha extra resurser. Samarbete är alltid det bästa, men det förutsätter att man kompletterar varandra utan att lägga krokben för den andra.

Varför har vi hamnat i denna svacka?
Så här med facit i hand så ser vi de tillkortakommanden som kommunaliseringen gett, anser jag. Då när man kommunaliserade skolan sa belackarna att detta kommer att bli en skola med många vägar. En förutsättning för hur skolan då ska kunna vara nationellt likvärdig är att de politiker som finns i kommunerna är pålästa och kunniga på skolans område och att man tittar utanför kommungränserna.

Som lärare har jag upplevt skillnaden när det gäller kompetensutbildning av lärare. Innan kommunaliseringen fanns pengar att söka för längre utbildningar för att öka lärarskickligheten. Efter kommunaliseringen försvann denna möjlighet nästan helt.

Jag menar att både staten och kommunerna har medverkat till att lärarna inte fått de nödvändiga kompetensmöjligheterna som är ett måste för utveckling av skolan. Statens stora fel, i mina ögon, var att man stjälpte över hela ansvaret på kommunerna. Men det allra största felet menar jag var att man tog bort de "betalda" fortbildningsmöjligheterna för längre utbildningar. Det hade ju varit enkelt att koppla dessa till högre lön enligt dagens diskussioner. Man har tillsammans genom detta "minskat" lärarnas status och löneutveckling och därmed skapat en flykt från läraryrket, anser jag. Man har i stället skapat ett kontrollapparat som i många stycken skjutit undan nytänkande och att skapa alternativa utbildningsvägar i klassrummen. I stället har man skapat en ängslan hos lärarna att inte eleverna ska kunna fylla upp de statiska mått som redovisas i de olika matriserna.

Ett skolval
Man överväger att alla skall göra ett aktivt  skolval. Detta låter som en demokratisk rättighet vid första blicken. Troligen kommer nya problem då att uppstå t.ex om en "populär" skola får för många sökande så en del måste avvisas. I vilket geografiskt område får man få välja? Troligen inom den egna kommunen. Om kommunen ska kunna leva upp till detta så ökar troligen kostnaderna för skolskjutsar, då man inte längre kan kräva att vårdnadshavarna ska skjutsa till valda skolor. Alla har säkert inte ekonomiska möjligheter till detta heller. Då har man direkt ojämlikheten tillbaka som styr möjligheterna för eleverna.

Kvalitetsskillnader
Kommissionen talar om att det finns stora skillnader i den kvalitet som skolorna har. Jag ser sambandet mycket klart som garanterade resurser och välutbildade lärare. Att försöka hitta andra orsaker tar bara tid och riskerar att bli en "papperstiger".
Alla undersökningar säger och har sagt genom åren att välutbildade professionella lärare är bästa garantin för en bra skola. Om det förhåller sig så är det här man ska lägga mest resurser. Statens öronmärkta garantistödresurser blir då verktyg för lärarna i undervisningen som ligger en nivå högre än kommunernas ansatser i allmänhet, hittills, tror jag.