Centralstyrd skola på ont och gott

Vi ser allt mer handlingsförlamning i vårt samhälle, där viktiga samhällsinstitutioner, sjukvården och skolan, får ta allt mera stryk och där effektiviteten genom detta minskar drastiskt. Man utnyttjar personalen till max mot bättre vetande. Man lägger inte den största vikten vid god en arbetsmiljö för alla. I båda dessa samhällsfunktioner handlar det alltså om samma sak, nämligen arbetsmiljö, kompetensutveckling och löner.

Skolmyndigheternas handlingsförlamning
För skolans del upplever jag en total handlingsförlamning från skolpolitiker och skolhuvudmän. En av de bakomliggande faktorerna är vårt valsystem som bidrar till detta, där man väljer politiker på 4 år. I praktiken förlorar man då ofta kontinuiteten om olika konstellationer får makten. Rikspolitiker har i allas ögon då bara i realiteten ansvar i fyra år.

I de fall det inte sker några politiska förändringar blir denna handlingsförlamning, oförsvarbar, när det gäller att t ex inte ta något större djupare ansvar för skolan, annat än att prata och dela ut statliga pengar, menar jag. De åtgärder man använder blir bara passiva åtgärder som inte inverkar i det pedagogiska vardagsarbetet på något utvecklande sätt.

Det verkar, för mig, som om ingen politiker ens har någon ingång till att ta krafttag i skolpolitiken för en förändring av skolan i grunden. Detta menar jag syns i de handlingar man utför, som i det flesta fall är administrativa organisationsfrågor. Man försöker ovanifrån med olika kosmetiska (ekonomiska) åtgärder ge sken av att man gör något viktigt. Att dela ut pengar utan motprestation rör bara till allting. Man måste se till alla lärare om man vill förändra skolan. Den slogan man drivit är ju "lärarna lyfter skolan". Då måste man mena detta och se till alla lärare, för att förbättra deras förutsättningar.

Bilder www.google.com

Skolpersonalen måste med på tåget
Inga reformer eller reell utveckling sker om man inte har personalen med sig, den personal som i slutänden ska utföra arbetet. I skolan har vi sett många reformer sjösättas, en del hade kanske lyckats om man börjat i rätt ände, andra kom bara och försvann.

Man måste förstå att i en personalintensiv verksamhet finns en inbyggd tröghet. Den kan vara av olika typ. Man kan ha en effektiv organisation och pedagogisk inriktning som är effektiv, där man når goda skolresultat. Då ser man inte behovet av påtryckningar "utifrån" för att förändra.

På andra ställen kan det se helt annorlunda ut, med många obehöriga, många lärarbyten mm. I de båda fallen jag tagit upp finns förstås en inbyggd tröghet, då man måste
"ner till" den enskilde läraren och i värsta fall till en obehörig person. Ett av problemen är att Skolsverige inte är ett "Skolsverige" utan ett oändligt många olika skolor. Där man på många platser inte alls känner igen sig i de beskrivningar som man generellt gör från statsmakterna.

"Skolkommissionen betonar att läget för den svenska skolan är allvarligt och att problemen huvudsakligen ligger på systemnivå. Lösningarna som föreslås är att staten ska styra och stödja på alla nivåer i skolsystemet. Det är synd om små skolor i små kommuner för dom har varken skolchef eller skolförvaltning som bedriver kvalitetsarbete" (Ingrid Carlgren  2016). 

Man har prövat
Utdelning av pengar, man har styrt upp i tvingande kursplaner som anger statiska mål i de flesta fall, man laborerar med att flytta timmar hit och dit i timplanen. Om man t ex lägger flera timmar på ett ämne utan att spetsa till innehållet eller pedagogiken, blir det bara mera av samma sak. Skolverket presenterar olika skrifter som ibland kan vara svåra att genomföra genom att de blir mycket generella. Man presenterar där också olika skolexempel som utgår från lokala exempel. Att arbeta lokalt är den väg man måste gå, men då handgripligt "ute på fältet".

Centralinriktad skola på avstånd är ingen framgångsväg
Vi måste nu börja aktivt att arbeta med "grunden", där skolpersonalen arbetar mot ett "decentraliserat skolverk", eller annat "utvecklingsverk", som har de lokala förutsättningarna aktuella och den lokala förankringen. Genom en sådan organisation når man två viktiga saker, skolpolitiska åtgärder kommer ner i klassrummen samtidigt som skolorna får ett "bollplank" och en utvecklingspartner, menar jag.

Vilken decentraliserad organisation man än väljer så finns flera viktig aspekter som tillgängligheten för kompetensutveckling, pedagogiskt stöd och samarbete att öka.
Tidigare fanns Länsskolnämnderna som anordnade viktig kompetensutveckling övergripande, där lärare träffades och samarbete uppstod mellan lärare, skolor och kommuner. De gamla Länsskolnämnderna är ingen lösning för oss nu, då det nu behövs större utbildningsinsatser och handledning. En ny decentraliserad styr och utvecklingsorganisation måste se dagens ljus, om vi ska kunna lyckas vända trenden, anser jag.

Läs hela Ingrid Carlgrens artikel  här