Varför velar skolan hit och dit?

I Svensk skola upplever vi hur olika pedagogiska dagsländor kommer och går. Ett år driver skolledningen ett spår och nästa år ett annat. Det blir svårt att ha kontinuitet och värre är att man sällan slutför det man påbörjat. Skolan sämsta gren är analys och utvärdering. Det nya får aldrig fäste och det som är kvar är en lokal skolkultur som vare sig lärare eller rektorer får grepp om.

Enligt Andy Hargreaves  (1994).  Changing teachers, changing times, så kan skolor grovt delas in i fyra kategorier: 
"Den individualistiska som kännetecknas av lärarens ensamarbete. 
Samarbetskulturen där lärarens deltagande i arbetslag hamnar i förgrunden. Påtvingad kollegialitet, då samarbete påtvingas av ledningen utan att behovet har efterfrågats från lärarhåll.
Slutligen den balkaniserade kulturen som kännetecknas av grupperingar som är identitetsmässigt, maktmässigt och rumsligt åtskilda och där lärare grupperar sig i ålder, ämnen och status". (Johan Haeffners 2017)

Bilder www.google.com

Oftast kommer det sistnämnda att råda på många arbetsplatser, där olika grupper bildas spontant och av nöd, vilket jag upplevt. Beroende på hur skolorna styrs så kommer ett flertal av lärarna att söka sig till olika grupper för att "freda sig och sitt sätt att vara". För många blir det ett sätt att "stå ut" i en skola där förändringar sker utan att något blir beständigt, eller att skolledningen och de pedagogiska metoderna blir diffusa. 

"Om det professionella språket är svagt, sägs det att det är svårare att erhålla en stark professionell identitet. Är ett svagt professionellt språk ett symptom på att det råder olika kultur och normer inom skolan"? (Johan Haeffners 2017)

Alla vi lärare vet hur gruppsykologin fungerar och vilka kraftfulla mekanismer som släpps lösa. I sådana här fall finns ingen skillnad mellan olika grupper, ex elever och lärare. Skillnaden är förstås att lärarna är medvetna om vad som händer och därmed har flera möjligheter. # Metoo-rörelsen har tydligt visat vad som kan ske på olika arbetsplatser. Det behöver inte vara sexuella övergrepp utan det man allmänt kallar vuxenmobbning av olika slag kan ha varit vanligt.

Här har jag beskrivit ytterligheten av att arbeta i en diffus skola, där grupper bildas i olika syften, ofta av "överlevnad". Allt detta hänger förstås tätt samman med arbetsmiljön i den enskilda skolan. Jag menar att man ofta fixerar sig vid det pedagogiska saker i stället för att "dyka ner" i arbetsmiljön och försöka hitta de inneboende mekanismerna där.

Jag menar att när man pratar arbetsmiljö stannar man ofta på stolar, arbetsbord och ev tillgång på datorer- nivån. Jag har upplevt att på denna ytliga nivå kan man inte lösa det jag vill kalla arbetsmiljöproblem. Nästan alltid återfinns möjligheterna på individnivån, där det alltid är jobbigt att befinna sig i förändringsarbetet. 

Att förändra på en skola är både att förhindra att olika maktgrupper uppstår och att den subkultur får fortgå som ett diffust "väsen" med svaga ramar. Det är både jobbigt och ibland "livsavgörande", då man ibland måste blotta sina innersta tankar för att komma vidare. För att göra detta behövs en trygg och öppen miljö som kan hantera detta. För några personer kan det vara enda lösningen att byta skola som sista åtgärd för att "överleva" och undvika att gå i "väggen".
God fortsättning på det nya året"