Det ”krokiga” läroplansspåret.

Det finns en övertro på läroplaner, att de ska ”styra skolarbetet”. Ofta hänvisas problemen i skolan till att man inte följer läroplanen. Det blir ett konstaterande som man med ”hög röst och bestämd min" skjuter över på lärare och rektorer. Det man glömmer i sammanhanget är den tolkningsprocess som måste finnas mellan teori och verklighet för alla verksamma i skolan.

Med den höga ”människonärvaro”, dvs lärare och annan skolpersonal, så finns inte en tolkning av läroplanen utan säkert 1000-tals olika. Detta krockar med den ”rätlinjiga” som presenteras av skolpolitiker och myndigheter, dvs den enda tolkningen man ska göra.

”Åtskillig forskning visat att gången från formulering till realisering av läroplaner inte är rätlinjig. Snarare verkar skolpraktiken vara rejält löskopplad från det politiska beslutsfattandet, eftersom förväntningarna ofta är i konflikt med varandra. Och eftersom man i skolan måste ta itu med sin verklighet”. (Sverker Lindblad 2018)

Bilder www.google.com

Att utifrån sina tolkningar av läroplanen försöka utveckla skolan och det lärande som föreskrivs av forskare, så måste man distansera sig från ”den enda rådande tolkningen”. Den tolkning som framförs av skolpolitiker och myndigheter menar jag. Att många lärare använder kursplanernas  innehåll som en statisk avprickningslista är vält känt. Till detta inbjuder det stödmaterial i form av olika matriser och på synliga beteenden.

”Skolsystemet har ofta kritiserats för att sakna förmåga till innovation och förnyelse vilket i sin tur har kopplats till en avsaknad av en problemformulerande och kunskapssökande kultur. En orsak till det är en lång tradition av att styra skolan uppifrån genom centralt initierade reformer. Skolan behöver utvecklas till en verksamhet som i hög utsträckning driver sin egen utveckling i samverkan med forskning och lärarutbildning” (Ingrid Carlgren och Sten Svensson 2017)

Då uppstår förstås frågan om läroplanernas stelhet hindrar sund skolutveckling. Flera forskare och skribenter framhåller detta (Ex Göran Levin 2015)

Den byråkratiska uppbyggnaden och tolkningen av läroplanernas innehåll som en beskrivning av kunskaper och färdigheter i tiden blir i många stycken lite vag i andra stycken låsande. Ofta torgförs detta i skoldebatten främst av de utan inre kunskaper om skolan och skolverkligheten. Här ser jag en motsättning eftersom utvecklingen går allt snabbare och ställer tidigare absoluta fakta på skam, och med det kursplanerna, anser jag. Eftersläpning i skoldokumenten i jämförelse med verkligheten.

Ingrid Carlgren och Sten Svensson säger vidare: ”Till skillnad från flera andra stora professioner råder en skriande brist på forskning med utgångspunkt i de frågor som professionen ställs inför. Avsaknaden av en praktiknära forskningstradition inom utbildningssektorn innebär att sådana praktikgrundade frågor sällan görs till föremål för forskning”.

Är förklaringen till detta den ”överprövning” av skolan och skolans innehåll som görs löpande från politiker? Jag menar att det är så, då man ofta skjuter in sig på forskningsrön som ställer dessa mot de gamla föreställningarna på kant och förringar forskningen. Man talar då gärna om den traditionella skolans fördelar och ställer denna mot forskningsrönen.

Då skulle framtidens skola myntas av lärare som inte är slaviskt styrda av läroplan och kursplaner. Att därtill få arbeta med skolutveckling ”i fred” från uttolkarna av den enda linjen är en förutsättning. Jag menar det är bättre att låta pedagogerna välja vägen till det funktionella slutmålet, än att skolpolitiker och skolmyndigheter har synpunkter på detta. För att göra detta måste en nationell utvecklingsdialog vara levande. Vi kan inte ha skolmyndigheter som i efterhand lägger "en våt filt" över de som försöker utveckla skolan. För det kan väl inte vara så att skolan skall sitta "vackert" och inte rubba de politiska och skolmyndigheternas uttänkt ideal?