Undervisning = utbildning?

Om man t ex läser läroplan för grundskolan så ser man att ordet utbildning nämns ett antal gånger, men inget om undervisning. Många som debatterar skolan anser att undervisningens art är det viktiga. Flera försöker indirekt förklara sambandet genom att koppla det till kunskaperna hos den enskilde eleven.

All denna diskussion om undervisandets konst grundar sig i olika "pedagogiska skolor", där förmedlingspedagogiken, i dagligt tal kallad "klassrumsundervisning" har varit mycket förekommande. Den har ansetts av många ge de bästa kunskaperna. Detta är ofta lekmäns beteckning på en typ av undervisning där läraren är i centrum. Men det står klart för alla att alla andra typer av undervisning också är klassrumsundervisning, vilket inte betyder att alla elever gör samma sak hela tiden.

Bilder www.google.com

Konstruktivism "i pedagogik"– betonar att människor själva skapar och konstruerar kunskap i interaktion med omvärlden. Det som många torgför som "flumpedagogik". "Flumpedagogik" i undervisningen har fått stå för "ingen ordning och reda", "otydliga mål".osv. Men denna pedagogik (Learning by doing) har förstås i grunden "ordning och reda" och naturligtvis mål, som all annan undervisning. De synliga tecknen på denna pedagogik var ofta andra elevplaceringar i klassrummet och att man arbetade med olika saker.

"Man använde ofta olika placeringar av elever. Elever kan sitta parvis, i grupper eller i ring – eller hur som helst. Valet av placering gör skillnad; om de sitter i ring kan de se varandra, känna närhet och gemenskap och den placeringen kan då bidra till gemenskap, lugn och trygghet. Att olika placeringsmönster ger olika effekter gör dem till möjliga redskap som läraren kan använda sig av utifrån sina syften". (Metodik education 2017)

De här båda ytterligheterna har diskuterat livligt under decennier, många gånger med höga tonlägen. "Kritiken av grundskolans kunskapssyn och arbetsformer går tillbaka till 1970-talet och riktar sig i grunden mot den sammanhållna grundskolan", skriver Sten Svensson 2017

Bakgrunden för diskussionen om undervisningsmetoder hittar vi en bra bit tillbaka i tiden. 1946 års skolkommission såg att den tidens uppdelade skolsystem inte klarade de nya krav på en bra utbildning av hela befolkningen som både samhälle och näringsliv krävde. Därför föreslog de en ny sammanhållen grundskola som satsade på att höja alla elevers kunskaper. När alla elever skulle undervisas tillsammans krävdes det mer elevaktiva undervisningsformer och att man gav elever i behov av hjälp som extra stöd. 

Problemet är ofta att man blandar ihop begreppet undervisning med utbildning och jämställer de båda. För många är den klassiska synen på klassrumsundervisning, förmedlingspedagogiken, garanten för att eleverna får en utbildning som garanterar goda kunskaper. Detta brukar ofta vara utgångspunkten i alla diskussioner när man vill beskriva resultatet i god utbildning t ex i grundskolan.

Kunskaper och utbildning skall vara resultatet av en skolgång. Detta har ju inget direkt samband med vilka pedagogiska metoder man använt för detta resultat. "Vägen har mindre betydelse bara den leder till målet", brukar man säga. Att koppla ihop en pedagogikmetod som grundar sig på konstruktivism, (elevaktiva metoder), som många vill göra, med ett sämre skolresultatet blir lite konstigt. Jag kan väl än en gång konstatera att pedagogisk undervisning är medlet och utbildning med kunskaper är målet.