"Ständigt dessa floskler om postmodernism, flum och katederundervisning, vilka saknar all den precision som ett intellektuellt samtal förutsätter. Ständigt denna tanke om att skolan var bättre förr i ett alltid lika oklart angivet förflutet, och ständigt denna tankefigur om en kris som låser fast debattörernas tankar vid ett hastigt skeende som plötsligt drabbat oss, som om skolan inte ansetts befinna sig en nästintill ständig kris. Ständigt dessa språkvetare, naturvetare, medicinare och filosofer som kategoriskt uttalar sig om ett forskningsområde som de själva knappt deltar i". (Westberg & Prytz 2018)
Bilder www.google.com
Om jag ser tillbaka på min skoltid, så kan jag inte annat än att instämma i skribenternas framställning. Det har funnits ständiga "kriser". "Lärarna är för dåliga i matematik", "eleverna måste ha mera svenska", "Vi måste tillbaka till den gamla skolan, då man lärde sig", "katederundervisning är den enda effektiva undervisningsmetoden", " det är flumundervisningen på 1970-talet som lett till allt detta", "man måste ha ordning och reda om man ska kunna lära sig", "den gamla folkskolan var bättre". Säkert känner alla svenskar igen sig i nödropen i media och skoldebattörernas ensidiga uttalanden.
Inget av dessa nämnda "nödrop" har egentligen tillfört något väsentligt i skolans vardag. Huvuddelen av lärarna använder faktiskt någon variant på "katederundervisning" och har gjort detta under årtionden. Trots detta har skolan inte blivit "bättre". De snabba lösningarna för skolan har bara rört till alltsammans.
Jag har i flera inlägg under åren behandlat politikernas syn på skolan och hur de menar att skolan ska verka i samhället. Jag vidhåller vad jag skrivit tidigare att politiska synsätt och ideologiska inskränkningar av verkligheten bara skadar skolan. Westberg & Prytz har helt rätt i sin analys menar jag.
"Den kanske farligaste föreställningen, som tyvärr är kännetecknande för stora delar av dagens skoldebatt, handlar om att politiska och pedagogiska idéer uttryckta i utredningar och läroplaner styr skolväsendet helt i linje med dessa idéer. Förvisso en gammal föreställning som genomsyrade skolhistorisk forskning under 1900-talets första hälft". (Westberg & Prytz 2018)
Många lärare har upplevt att det är för mycket politiskt prat utan egentligt innehåll om skolan och för lite verklig verkstad. De har säkert med mig, upplevt att det är lättare att säga "tulipanaros" än att göra en. Vilket leder till den trötthet som många lärare upplever inför alla utredningar och höga brösttoner och snabba "expertlösningar".
Den kris som skolan befinner sig i nu är att det kommer att saknas 70000 lärare inom 5 år. För få studenter vill bli lärare och de obehöriga fyller upp vakanserna. Denna kris har regeringar och skolexperter skapat, anser jag. Det är en verklig kris mot de tidigare behandlade som jag vill kalla just "Flumkriser och Flumlösningar". Allt orerande rakt ut i luften av sk. skolexperter och politiker har sänkt skolan medan man bara pratat. Från att ha varit ett "stolt skepp" är den nu snart en "gisten ubåt" på väg mot botten. Det enda som hindrat detta hittills är trots allt strävsam skolpersonal. Men inom fem år har krisen eskalerat och blir i mina ögon total. Varje utbildad lärare kan ju inte hinna med sitt eget arbete och kanske handleda 5-6 obehöriga under skolveckorna. Om dessutom sätta betyg på elever man aldrig haft.
Man har genom åren prisat folkskolan för att den gav reella kunskaper till eleverna. Detta är förstås en sanning med modifikation. Det dröjde lång tid innan folkskolan hade tillräckligt med lärare för alla elever. Till en början tog man in vem som helst som var läs- och skrivkunniga, klockaren, den indelte soldaten m fl. Man brukar säga att historien upprepar sig. I våra dagar har inte alla elever legitimerade lärare heller. Visst känns historiens vingslag bekanta!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar
Obs! Endast bloggmedlemmar kan kommentera.