Datorn - hjälpmedel eller hinder i lärandet?

Om man ser tillbaka några år så fanns det en "vågdelare" i svensk skola, nämligen datorer och andra digitala hjälpmedel på ena sidan och gammal beprövad pedagogik på den andra. Numera är de olika delarna inte så utpräglade och man uttalar inte så ofta att skolan klarar sig utan datorer. På senare tid har fokus allt mer glidit över till mobiltelefonerna, som man diskuterar om de ska användas i skolan eller inte. Det första var ett pedagogiskt spörsmål, det andra med mobiltelefonerna också, även om man lindar in det som en ordningsfråga.

Datorn  kom in i historiskt i skolverksamheten som en “hjälplärare, dvs den skulle träna eleverna till kunskap. På många håll blev datorn en apparat som skulle träna in moment som läraren inte kunde avsätta tid till i helklass. Eleverna uppmanades att gå till datorn och träna, “nöta” , in olika moment i t ex svenska. Den pedagogiska inriktning som låg bakom detta var behaviorismen , som i sin ursprungliga form såg individen som en “tom låda” som skulle fyllas på med “kunskap”. När det gäller mobiltelefonerna missade man hela "tåget" genom att i stort ta ställning mot dem. 

Nu har datorn även gjort sitt inträde på allvar som personligt hjälpmedel för elever i behov av särskilt stöd. Tyvärr begår man ofta samma misstag igen och betraktar datorn som en intelligent maskin. Det är alltför vanligt att man ser datorns kompenserande förmåga som "intelligens", i syfte att "trolla" bort handikappet.

Bilder www.google.com

På många håll utrustas den enskilde eleven nu med en personlig dator for skolarbete, och sedan lämnas eleven, på många ställen, att själv försöka utnyttja datorn till något bra. Inte så ofta låter man eleven gå igenom en dataskola för att kunna utnyttja datorns möjligheter. Föreställningen att eleverna är så duktiga i den digitala tekniken, gör att man lämnar många elever utan det stöd de behöver. En elev med dyslexi utan dator har dyslexi med dator också. Ibland kan man ana att man tror att datorn på något sätt ska kompensera bort det ev handikappet.

I verkligheten blir den ofta ett hinder till om man inte tänker igenom den pedagogiska situationen för den enskilde eleven. En elev med dyslexi behöver ett regelbundet stöd även med dator. Eleven behöver smarta hjälpmedel som ex talsyntesprogram, möjlighet att spela in genomgångar, läshjälpmedel mm. Förutom detta behöver eleven fortlöpande datorträning i hanterandet av datorn, god studieteknik med stödord, stödmeningar mm. En elev som har svårt att skriva för hand har ofta svårt att skriva längre texter på datorn också. God studieteknik är bland det viktigaste redskapet för eleven. Datorn hjälper eleven med lagring, uppläsning mm.

Ett underskattat hinder är det man ibland kallar "split vision" att kanske följa ett resonemang på tavlan, för att då samtidigt skriva anteckningar på datorn. I praktiken när eleven tittar upp efter sitt skrivande har man missat stor del av genomgången. Att få med alla elever ställer stora krav på läraren i denna typ av lärande.

Att tro att en dator kan ersätta en duktig pedagog är snudd på tjänstefel, men mina ögon. Det är att tro att eleven med behov av särskilt stöd med en dator själv ska klara upp sitt lärande , medan man anser att övriga elever inte gör detta. Datorn är brukar jag säga “ en dum maskin som inte blir smartare än den som sitter framför den”. Med det menar jag att eleven ska kunna sköta datorn, veta hur man ska inhämta uppgifter och ha olika kunskaper och färdigheter i hanterandet.
På datorns excellenta områden, sökning, kunskapsinhämtande, "tryckeri", kommunikationsredskap mm, kan man ge eleven ett kraftfullt verktyg i lärandets tjänst.  Har eleven tränats i detta av läraren, då kan datorn bli ett utmärkt kompenserande verktyg i lärandet. 

Utan kunskap att sköta datorn, utan bra studieteknik, så blir bara datorn bara ett hinder till som ofta blir en stor tidstjuv. Mekande och krånglande tillför inget lärande.