Varför använder staten metoden att splittra lärarkollektiven?

Återpublicering

Man uttrycker från politiker att skolan skall vara mer likvärdig och ge goda kunskaper var man än bor. För att kunna nå detta måste lärarna samverka och samarbeta, där pedagogiska diskussioner och pedagogiska vägar och metoder blir avgörande. För mig som arbetat inom skolans väggar lång tid så uppstår tankeknutar med dagens syn på lärararbete och skola.

Ensam och tillsammans
När det begav sig så menade man att lärarens yrke var med de flestas syn ett ensamyrke, man skötte sitt och sin klass. För detta hade man likvärdiga löner, som steg efter en erfarenhetstrappa.

I dagens skola när man kräver att lärarna ska arbeta tillsammans och styra det pedagogiska arbetet, då har man individuella löner för detta. Detta kan bli en svår nöt att knäcka om några få får löneförhöjningar enligt ett statligt belöningssystem t ex lärarlönelyftet, medan andra får stå tillbaka. Detta blir de dubbla budskapens tid som minskar effekten av lärarnas arbete, anser jag. Vilken vinst får man genom att skapa osämja?

Bilder www.google.com

Splittringsmetoden
Hittills har staten använt sig av metoden att splittra lärarkollektiven i grunden genom att dela ut pengar på lösa boliner till några få. Syftet med detta kan inte vara att lärarna ska samarbeta mera för att stärka skolan. Om det skulle vara den syn som man har, måste jag säga att denna väg bara bär utför.

I de individuella lönernas spår fick rektor nya redskap  "Med den individuella lönesättningen fick rektor ett maktredskap för att belöna eller markera mot lärare. Tack vare det kan rektor numera erbjuda nya lärare attraktiva ingångslöner och premiera de lärare som han/hon vill ha kvar på skolan. Individuell lön kan motivera lärare till att ta mer ansvar och till att utveckla undervisningen och sin egen kompetens".(Göran Nilsson 2004)

Rektors syn blir avgörande
Här menar jag att vi har det stora problemet med individuella löner, där rektor är satt till att tolka statliga kriterier och genom egna uppfattningar av lärarnas prestationer dela ut löner. Många lärare upplever att det underlag som rektor skaffat sig är bristfälligt. Tittar man genomgående så är det fortfarande ganska ovanligt att lärare får besök kontinuerligt i sina undervisningssituationer av rektor eller biträdande rektor.
Om man får besök så diskuteras sällan innehåll, pedagogiska metoder, där rektor kan framhålla hur hon/han ser på hela undervisningssituationen och lärarens arbete. Om man skulle göra detta så får man säkert en större förståelse inför lönesättning mm.

Om man ser på den individuella lönesättningen så inser man att man har begränsat sig till den enskilde i bedömningsmodellen, en enskild individ uttagen ur sitt sammanhang. Det kan stå i kriterierna att läraren ska samarbeta med kollegor för att belönas med lönetillskott. Samtidigt förstår man att det inte lönar sig att delge andra "sina bästa idéer" för att utjämna villkoren om man vill behålla sin "särställning". Allt detta är förstås mänskligt, men ger inte skolan någon fördel.

Lönesätt kollektivet
Om man ska primera samarbete, samplanering och resultat, så är modellen att lönesätta arbetslaget som kollektiv det enda rätta. Om man gör detta genomgående så får man en effektivare skola, anser jag. Mycket i skolan är kollektivt arbete, där individer sällan "sticker" ut i vardagsarbetet. Ingen lärare klarar sig helt själv inom skolans väggar, det är min erfarenhet. Att då vilja skapa en skola där man indirekt belönar "ensamvargar" blir ju kontraproduktivt.