Är eleven ett objekt i realiteten?

Om man ser till den politiska skoldiskussionen som pågår, så ses eleverna ofta som objekt i realiteten, som ska bibringas undervisning. En undervisning vars resultat man vill synliggöra genom olika undersökningar och tester.

I bland kan man undra om den "kunskap" man vill se är kunskap eller något annat. Jag har alltid varit känslig för att eleverna ska lära statisk "kunskap" som bara är användbar för skolan enligt de kunskapsideal som man uttalar där.

Om man ska var exakt och noggrann så är all förståelse personlig, då alla människor lär på sitt eget sätt. Nu kan man inte bara "leva på" personlig kunskap utan man måste verka inom en gemensam ram om man ska kunna göra sig förstådd och kunna tolka andra och världen.

Bilder www.google.com

Problemet med matriser och prov är att man betraktar och förhåller sig till att eleven ses som ett objekt inom bestämda ramar. Sedan generaliserar man en bild av eleven utifrån detta. Om man ser eleven som ett objekt i skolarbetet, då blir följden att man tar bort mycket av elevens eget ansvar för sitt lärande. Bakom hörnet lurar då behaviorismen "spöke", som i sin ursprungliga form, där synen på att eleven var en "tom låda" som skulle fyllas med "kunskap", eller ett oskrivet blad, en passiv elev, som väntar på "kunskap"..

Men behaviorismen i den här formen har vi lämnat för länge sedan kanske du säger? Men jag vill påstå att den lever i stora delar kvar i övningsböcker i interaktiva multimediaprogram och andra dataprogram för "inlärning" medelst nötning i bästa fall genom adekvat upprepning.

Men nu är inget bara svart och vitt här i världen, så visst bör man lära sig saker genom att träna. Jag brukar kalla detta "redskapsinlärning" t ex multiplikationstabellen, procentbegreppet, skrivträning, matematisk förmåga och lästräning mm.

Vi pedagoger har fått insikt i att vi ska behandla eleverna som ett subjekt. Där vi kan arbeta med processer som är "öppna" och kan generaliseras. Att arbeta på elevernas nivå genom bland annat dialog, är ett av redskapen för detta.

Skolhuvudmännens iver att  mäta synliga saker, då man inte kommer åt de inre processerna, men man vill ändå jämställa dessa. Att "mäta" elevens inre processer i tänkandet låter sig inte göras även om det är här lärandet kommer till.  För att mäta "yttre kunskap och beteende" hamnar man lätt på "faktanivån", både i svaren och begreppen. Man måste tolka beteende och som sagt synliga tecken för att man vill visualisera det med vill komma åt - elevens "kunskapsnivå" förstås inom de bestämda ramarna. Visst kan man räkna ut en matematikuppgift matematiskt från ett givet exempel. Men man kan lika gärna göra det utifrån ett "hantverk" som man erfarenhetsmässigt lärt sig. Mäter vi då matematiskt kunnande eller hantverket i mitt exempel?

Subjektsnivån
För att spinna vidare på matematiktråden, så finns det flera länder i världen där man i dialog vill att eleverna ska hitta så många lösningar som det går på en matematikuppgift, för att träna upp ett matematiskt tänkande. Här rör man sig på subjektsnivån, där allas kunskap är lika mycket värd. Problemet man då har med den allmänna synen på skolan, är hur  man rangordnar eleverna? Detta löser man vanligen hos oss då genom att inte använda denna metod. Detta sätt att arbeta i dialog efterfrågas i vuxenvärlden sedan när nya produkter ska tas fram eller nytt kunnande ska utvecklas.

Om skolan tvingas att se eleven som ett objekt för att denne ska vara "mätningsbar" och synlig, i tester och i betyg motverkar det "äkta" lärandet, anser jag. Då menar jag att "mätbarhetshetsen" nog " skymmer" elevens verkliga förmåga och kunnande. Där lärarens uppdrag då blir att  "smala av" och titta efter fastställda mätbara tecken, menar jag. Visst skulle vi i praktiken få problem i vardagen om tester och betyg försvann från dagordningen, men priset kanske inte blir så stort som man tror om man ser till den kunskapsbank vi gemensamt har.

Sorteringsmaskin
De som är krassa menar att grunden i mätningarna är skolans uppgift att vara en "sorteringsmaskin", som ska förse olika samhällsfunktioner med medlemmar. Om detta är optimalt, är frågan, om man då bortser från de många yttre faktorer som spelar in, då man mäter. Detta har varit det faktiska och vedertagna sättet att bedöma elever under skolans hela livstid från 1800-talets slut till dags datum.

Problemet är att man har bedömt eleverna inom skolans sfär ofta helt skilt från samhället i övrigt. Många "kunskapsbedömningar" speglar skolans kurser och innehåll som en ögonblicksbild och färskvara.  Dessa ögonblicksbilder ska man sedan bära med sig i livet som bevis på, hur man¨mättes i skolan i 16 års åldern eller i 20 års åldern. Man har med det underförstått utgått från att tiden sedan står stilla.

Ett annat problem med det hela är att "skolkunskaper" sällan efterfrågas i näringslivet. Visst måste man kunna skriva, läsa och räkna och vara språkkunnig, men mycket av övriga skolkunskaper har "bäst före-stämpeln" på sig i objektsvärlden.
Har man betraktat eleven i ett subjektsperspektiv, i dialog och med medbestämmande, har eleven mycket bättre förutsättningar i ett kommande yrkesliv, än avbildad som ögonblicksbilder menar jag.