En skola för alla eller en skola för några?

Genom hela folkskolans och grundskolans historia har man arbetat med sammanhållna klasser. Syftet har varit att ha samma undervisning för alla. Tanken bakom detta har varit en tänkt "normalstudiegång", där så många som möjligt i klassen ska kunna följa denna.

Denna normalstudiegång för den tänkta "normaleleven" ska möjliggöra att kunna ha "klassundervisning" i helklass. Detta beroende på att man länge hade bara en lärare i klassrummet.

Synen på eleven har då varit att denne ska kunna följa undervisningen och lära sig i klassgrupp. I praktiken ser det inte ut så här utan vi har haft några elever med hög förmåga att lära sig och andra som haft svårare ett följa den meddelande undervisningen i olika ämnen.

Syftet med grundskolan har varit att ge alla en grundläggande medborgarutbildning. Det är säkert tanken bakom att man inriktad sig kraftfullt på de elever som behöver stöd i skolarbetet för att de ska uppnå denna "medborgarutbildning".. 

Bilder www.google.com

Detta avspeglar sig säkert också  i att de elever som har haft lätt för skolarbetet "lämnats", då man sett att de tillgodogör sig undervisningen. Tyvärr så har denna grupp elever många gånger fått för lite stimulans för att anstränga sig med svårare uppgifter.

Under folkskolans tid fanns en lärare som skulle fullgöra alla uppgifter för sin klass. I nutidens grundskola försöker man möta eleverna genom olika stöd i undervisning, genom speciallärare och resurslärarsystem. Ofta då med flera lärare i klassgruppen, men ännu oftare en lärare och en s.k "lärarassistent".

All skolundervisning bygger på att det finns välutbildade lärare med legitimation, vilket ska borga för "en skola för alla". Verkligheten ser dock helt annorlunda ut i dagsläget.

"År 2016 arbetade drygt 205 000 lärare i skolan. Eftersom inte alla lärare arbetar heltid motsvarade detta 182 000 heltidstjänster. Totalt sett var 73 procent av lärarna behöriga att undervisa i den skolform eller ämneskombination de arbetade i. Ytterligare 11 procent saknade behörighet men hade en pedagogisk högskoleexamen , Lärare som saknade pedagogisk högskoleexamen men hade en tillsvidareanställning utgjorde 7 procent av lärarkåren – dessa lärare har ofta en lång yrkeserfarenhet. (SCB 2017)

"Visstidsanställda lärare utan pedagogisk högskoleexamen utgjorde 9 procent av lärarkåren år 2016".och de 7 procent tillsvidareanställning utan pedagogisk högskoleutbildning (SCB 2017). 

Detta betyder att mer än 20 000 helt obehöriga arbetar i svenska skolor. Plus de tillsvidareanställda utan pedagogisk högskoleutbildning - summa c:a 30 000 st, vilket blir var 7:e lärare. Till detta kommer de lärare med pedagogisk högskoleutbildning som undervisar i ämnen de inte är behöriga i.(11 procent)

Med detta som bakgrund så förstår var och en det är svårt att skapa en likvärdig skola för alla. I skolor i våra "problemområden" finns mest obehöriga enligt statistiken. Till detta kommer andra saker till, som inflyttade elever till Sverige, med ofta bristfällig skolgång genom bland annat krig. I ett flertal länder har man undanhållit flickor att få gå i skola på samma villkor som pojkar.

Genom detta finns stora utmaningar för lärarna att ge alla samma möjligheter att lära sig. Att man jämställer obehöriga och legitimerade lärare blir ett problem som kommer i dagen, då man genom detta i stora delar frånsagt sig ansvaret för utbildningens kvalitet från skolmyndigheter, menar jag. Detta tog jag också upp i mitt förra inlägg. Genom att göra på detta sätt döljer man problemet och i slutänden när vi bara en önskan kvar, att skolan är likvärdig för alla