Kunskapskrav är inte kärnfysik

Som rubriken säger kan man uppleva att allt lutar åt det hållet, när det gäller önskemålen av kunskaperna. De bedöms som antingen eller, när det gäller diskussionen kunskapskrav i skolan. Många skjuter in sig på högstadiet och högstadieelevernas kunskaper och färdigheter eftersom grundskolans betyg ofta mäts i olika undersökningar där. En uttalad tes är att kunskaperna allmänt är för låga. Men man vidhåller i allt läroplansarbete att kunskapskraven ska vara ännu högre för legitimitet, menar jag, att ge sken av en skola "i tiden". Att inte ta större hänsyn till elevens utvecklingsnivå och i stället kanske ange kunskapskrav som mycket få kan nå är kontraproduktivt och inget mått på framgång. Det viktigaste i allt lärande är att eleverna kan göra sitt lärande till sitt eget och använda detta.

"Kunskapskrav är inte kärnfysik skulle man kunna säga. Vi inser direkt att det är en rimlig kunskapsnivå för en högstadieelev vi pratar om". (Björn Kindenberg 2018

Bild Lärarnas riksförbund

Lärarna
Björn Kindenberg vänder sig mot föreställningen att lärare skulle vara oförmögna att läsa ett styrdokument. När kritiken, ibland samtidigt, går ut på att nivån i den svenska skolan är både för hög och för låg. För hög i meningen att man ska sikta mot trätopparna för att nå stjärnorna. Jag menar förstås att man visst ska sikta högre än bara vidmakthålla det som är. Men man får inte skriva ihop sagor som kursplaner för att legitimera skolan i syfte att bara ge sken av detta synsätt.

Då och då får man en känsla av synsättet att om eleverna får analysera och reflektera och därigenom dra egna slutsatser, att det är det som är skolans onda, dvs att elever får "sämre kunskaper" genom detta.

"Om det i sig vällovliga memorerandet av faktakunskaper görs till det enda som krävs för godkänt betyg, är risken stor att vi snart har bildat oss en uppfattning om elever som att de antingen tillhör en grupp som kan analysera och förstå fakta, eller att de tillhör en grupp som (av kanske biologiska skäl?) inte kan det". (Björn Kindenberg 2018)

Antingen eller
Björn Kindenberg påtalar den ofta antingen eller-debatten, där man i förenklade termer försöker hitta" LÖSNINGEN", på skolans kunskapsproblem. Jag menar också att vi inte kan reducera lärandet till endast memorering och att i praktiken sätta betyg på gott minne.

Bild www.google.com

Vi har ofta kunnat läsa och följa debatten, där politiker och Skolverket uttrycker frustration över bristande likvärdighet vid bedömning. Troligtvis är kompetensutveckling i betygssättning inte lösningen på skolans problem, anser jag. Den blir nästan meningslöst när kunskapskraven saknar verklig relevans och allt ändå läggs ut för ibland personliga tolkningar i slutänden. Detta då eleverna i gemen inte kan placeras in i de olika fack som man vill i kursplanernas måldiskussion.

Likvärdighet
I ett tidigare inlägg poängterade jag att det är och blir läraren själv och lärarens normering som blir den verkliga betygsättningen, i sinnevärlden ändå. Läraren måste ta hänsyn till och kunskap om den enskilde elevens resultat utdraget från olika stelbenta normeringar i kursplaner, menar jag. Att då tro på föreställningen om likvärdighet i betygsättning är nog att tro för mycket. Med nuvarande modell blir det en illusion och önsketänkande som man inte kan nå.

Att prata om likvärdiga skolor är en sak. Där kan man komma en bra bit på väg genom att sätta till resurser för eleverna,  att ge likartade förutsättningar att lära oberoende av var man bor och hur länge man bott i Sverige som exempel. Men att från det tro detsamma om betygsättningen kan bli likvärdig genom detta är nog att tro för mycket, anser jag..