Varför avlönas nyblivna lärare ofta bättre än de som varit lojala mot kommunen?

Nu har efterfrågan och tillgång på lärare blivit en realitet även inom läraryrket. Där rektorer ofta har ryggen mot väggen i sin strävan att få utbildade legitimerade lärare.
På kort sikt kanske man kan godta enstaka exempel på höga lönenivåer för nyutbildade. Men i det längre perspektivet kommer detta att bli förödande, både för övriga lärare och kommunen.

Ett exempel
Ett exempel är Lina Westerlund som gick från lärarutbildningen till jobbet som ämneslärare i Huddinge – och fick 39 000 kronor i ingångslön.
De som rekommenderade lönen var hennes kollegor som utgick från vad de själva tycker att lärare borde tjäna. (Skolvärlden 2017)

Här är ett exempel på vad lärarbristen kan medföra, när man som arbetssökande har fördel av detta. Det är ju trevligt för en lärarstuderande att värderas så högt, trots att erfarenheter och bevisad duglighet återstår.

Bild  www.google.com

Att hantera nya anställningar så här, kan bara möjliggöras genom att man kalkylerar med att de lärare som varit kommunen trogna i många år tiger still och knyter ”näven i byxfickan” och håller tillgodo med den procent som anges i avtalen.

”Folkvandringstid”
Flera skolforskare har redan påpekat att det finns en tröghet i att ta personligt ansvar för sin löneutveckling. Detta innebär att allt fler lärare med lång erfarenhet troligen kommer att byta anställning efterhand för att få den lön de anser att de ska ha, genom att förhandla.

För den enskilde läraren betyder flytten oftast högre lön, men för kommunen kommer det att kosta på flera håll. Man förlorar kontinuiteten, kunskap om skola och elever, utgifter för att anställa nya lärare. Ofta dröjer det åtskillig tid för att arbeta in sig på en skola, med kanske utgifter för mentorskap mm. Man kanske också får större rörlighet genom att nyanställda prövar sig fram för att sedan söka sig vidare.

Bild och textkälla Skolvärlden

Motdraget
Öppenhet med lönerna i kollegiet är motdraget. Orättvisor och ”felavlönande” ställer alltid frågor. Att smyga med sin lön motverkar, en ökad medvetenhet, att möjliggöra "kompislöner" eller lön på diskutabla kriterier. Att bejaka att man ska smyga med sin lön av olika skäl kan bli i dessa tider förödande för den enskilde.

Solidaritet lönar sig alltid i längden även i ett landskap med individuella löner. Information och ställningstagande är redskap till att förändra. 

Tystnadskulturen runt löner och lönesättning möjliggör orättvisor när det gäller pengar i "lönekuvertet". Det blir lättare att argumentera mot skolledning och rektor om allt kommer upp på bordet. Det kommer då tillfälle att efterfråga kriterier som ska särskilja lön hos olika individer och hur de har verkat.