Ska Skolverket bara vara Marionettmästare?

Stora utredningar har gjorts för att kartlägga skolans svaga sidor och föreslå åtgärder för att kunna möta dessa. Ute i verksamheterna tillförs i praktiken mycket lite. Skolverkets roll kan mera liknas vid en marionettmästare som ska dra i trådar ut till verksamheterna.

Vi som varit med ett tag i skolans värld har fått ta del av de tidigare organisationerna när det fanns ledning och styrning också regionalt.  Att tro att man kan leda och styra skolan genom att producera anvisningar, råd och annat som har till syfte att stödja skolan så tänker man fel, anser jag. Skolverket nuvarande roll som marionettmästare är föga meriterande och effektiv.

Bilder www.google.com

För den enskilde läraren eller rektorn är chansen liten att följa alla dessa råd och anvisningar. Jag vill påstå att den här vägen inte är optimal och alltför mycket hamnar på hälleberget. Svagheten i hanteringen är att man förmedlar en verklighet, när verklighetens verklighet består av 1000 tals olika. 

Modellen att läraren, rektorn ska läsa in anvisningarna ger ett stort mått av tolkningsföreträde, vilket då gör att de anvisningar man ger ut förlorar i styrka. Ingen nu levande människa kan prata skolan på "rätt spår", varken tjänstemän på Skolverket eller riksdagsmän/kvinnor. Det är svagheten med det system vi nu har.

Många är de som saknar de gamla Länsskolenämnderna, som hade ett ansvar för en region/län och med det den kunskap om lokala förhållanden som behövdes. Denna organisationen var inte heltäckande den heller, men den hade större möjligheter att stödja från den då centrala myndigheten - Skolöverstyrelsen. Jag anser att man måste införa någon typ av nytt regionalt pedagogiskt ledningsstöd för att skolan ska komma vidare.
När man ska omorganisera så utgår man ofta från att det som fanns ska rensas ut och ersättas med något nytt. Jag upplever det vakuum som nu i praktiken finns mellan Stockholm och resten av landet som förödande för skolan. Man lämnar ut skolan till godtycke och tolkningar på lokal nivå, som man sedan kontrollerar i efterhand genom Skolinspektionen. Sedan pratar man sig varm om att skolan ska vara lika för alla och ge samma möjligheter.
Hur då kan man fråga?

Många med mig såg t ex Myndigheten för skolutveckling som ett gott stöd i skolans pedagogiska utveckling, där uppgiften var att se på hela skolans utveckling.  Kurser och olika workshops är nödvändiga för att komplettera texterna. Den skulle då jämte Specialpedagogiska skolmyndigheten kunna ge en bättre möjlighet till en heltäckande skolutveckling. Detta kan kanske tolkas som en ökad byråkratisering, men menar jag att den är en nödvändighet om man vill framåt. Att ha det som det är nu är att vara passiv, när nya tag behövs för att det ska bli bättre, menar jag. Ett vakuum tillför som bekant ingenting i pedagogiska termer. Att bara prata om skolan och skolans problem utan att göra något blir bara tröttande.