Att arbeta
med människor i grupp har i alla tider varit ett inspirerande och krävande
arbete. Ett av de stora problemen har varit att få samspelet mellan gruppen och
den enskilde individen att fungera i en klassgrupp. Men ibland har det uppstått
problem när det gäller det förhållningssätt som man "underkastar sig" och det dynamiska
rolltagande som man måste behärska.
När jag
började min första tjänst som lärare fick jag ett råd av en äldre kollega. Han
sa. ”Du måste se igenom gruppstrukturen till den enskilde eleven får att nå framgång”. Detta råd
tog jag till mig och har försökt hålla. Ibland gick jag ändå i fällan, då en
kollega kunde fråga. ”Hade Kalle med sig skridskorna i dag till idrotten? Då jag bara
sett "gruppnivån" kunde jag inte svara på frågan.
Med detta menar jag
att det är nödvändigt att samtidigt ha ett förhållningssätt till gruppen och
därtill ett individinriktat förhållningssätt som riktar sig till just den
enskilde eleven, att man ser honom eller henne. Detta betyder i praktiken att man måste ha en nivå för gruppen
och kanske tjugofem individuella förhållningssätt till medlemmarna i gruppen
samtidigt. Detta perspektiv kan visa på några av svårigheterna som finns i
skolan.
Det är svårt
för läraren att ibland se igenom gruppstrukturen, och speciellt då till de ”mentala grupperna” . Att se den enskilde individens sätt att förhålla sig och där upptäcka
hans egenart. Det belyser ett fenomen som ofta uppträder i klassrummet när
elever ska bearbeta sina intryck i sitt lärande. Det kommer att bildas grupper
med olika förhållningssätt i inlärningssituationen också, rent allmänt, men även i det personliga lärandet.
Detta sker alltså både på det fysiska planet och det mentala planet när
eleverna ska förhålla sig till det som sägs eller den uppgift de ska genomföra.
Renodlat kan man säga att klassgruppen ”uppdelas” i två huvudgrupper ”lyssnarna” och ”deltagarna” i lärandesituationen. (Stensaasen och
Sletta 1965, 1984)
I verkligheten kommer det att finnas ett mycket större antal undergrupper, men för förklaringsmodellens skull har jag begränsat det till de två huvudgrupperna enl Stensaasens och Slettas modell.
I verkligheten kommer det att finnas ett mycket större antal undergrupper, men för förklaringsmodellens skull har jag begränsat det till de två huvudgrupperna enl Stensaasens och Slettas modell.
Deltagarna är de elever som har
god förmåga att lösa uppgifterna, har gott självförtroende och redskapen för
att utföra uppgiften. Deltagarna är aktiva och ger feedback i
inlärningsprocessen.
Lyssnarna består av två grupper, dels elever som lyssnar men sällan säger något
i klassrummet. I den här gruppen finns elever som förstår det som sägs, har
möjligheterna, men kanske inte så gott självförtroende eller en personlig
läggning som gör att man förhåller sig på detta sätt.
I den andra gruppen av lyssnarna finns ett
antal elever som lyssnar men inte förstår vad som sägs av olika anledningar.
Det kanske går för fort, språket ligger på fel nivå eller man har brister i de
”redskap” man behöver för att lösa uppgifterna.
Med detta
som bakgrund ser vi ett av lärarens inledande problem när det gäller att
tillgodose varje elevs behov. Detta kräver åtskillig insikt i dessa mekanismer.
Bild www.google.com
Som lärare
måste man vara medveten om att elever kan tillhöra olika grupper när det gäller
inlärning och lärande också. Mera vikt måste då läggas på ”lyssnarna”, så man kan bli
uppmärksam på de elever som är tysta och kanske inte förstår eller kan följa
med. Eller om man är tyst av andra anledningar. Man måste också förstå att grupper även kan inverka fysiskt på lärandet på andra sätt. Elever kan tystna i klassrummet för att grupptrycket ser så ut. Klassklimatet tillåter inte att alla enskilda elever som kan, att få svara som ett exempel. Här har vi ett helt spektra att ta oss an. Påverkan "utifrån" kan ibland få fysiska uttryck för att "lindra" även i "mentala" grupper.
Ibland blir
detta mycket tydligt, då eleven kanske tar på sig rollen av ”klassens clown”,
eller blir "dumbommen" eller "den utstötte". Detta är alltid ett varningstecken särskilt om man
triggas att hela tiden överträffa sig själv eller att förminska sig själv mot ”utplåning”.
Det är viktigt för läraren att koppla ihop elevernas
fysiska roller med de mentala rollerna för att "se problemen", menar jag. Två sidor av samma mynt. Jag menar att
det fordras en stor portion detektivarbete för att förstå mekanismerna bakom och att
försöka lösa dem. Utan denna insikt kan det bli oroligt i klassgrupperna, det vet vi ju alla som undervisar.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar
Obs! Endast bloggmedlemmar kan kommentera.