Krishantering - finns den?

Jag tog i ett tidigare inlägg upp kris och utveckling och pekade på att vår skola, främst då grundskolan är i en kris, enligt mitt sätt att se. Jag har också förundrats över hur långt man kan gå för att bortförklara dessa tecknen.

“En kris är  händelser som hotar företaget eller organisationens möjligheter att verka och existera. Men krisen i sig är faktiskt inte det som riskerar göra störst skada, utan hanteringen av det som inträffat – vad organisationen säger och gör. En illa skött krishantering kan få förödande konsekvenser.” Så skriver kommunikationsbyrån GCI.

Enligt Christophe Roux-Dufort , management och krisforskare (2000) har ledande personer svårt att lära sig av kriser eftersom deras naturliga respons i en krissituation är att försöka återvända till ett ”status quo”, vilket leder till att man försöker normalisera och avdramatisera krisen.

Bilder www.google.com

Forskningen har ägnat sig mycket åt att hantera kriser och dess följdverkningar. Det jag känner igen som lärare är förnekandet och att översläta tecknen på att allt inte står rätt till i en organisation. Man tar då till de "ljusstrimmor" man kan upptäcka och förstärker dessa för att just föröka få allt att bli ett ”status quo”- allt är fortfarande bra. Ett ex är att betygen blev bättre i senare PISA-undersökningen. "Nu är den värsta krisen över", sa många företrädare för skolan då.

Roux-Dufort, 2000, säger vidare:. "Ledande personer strävar också efter att reducera den emotionella laddningen i krisen, ofta genom att skylla på den mänskliga faktorn och genom att använda sig av expertutlåtanden för att förvandla krisen till ett vetenskapligt objekt".

Vi som är inne i skolans värld ser den ovan sagda med öppna ögon. Vi ser oförmågan att hos stat och kommun hantera situationen, med en skola som sakta krackelerar inifrån, enligt min syn. Problemet med organisationer som grundskolan är att resultatet ofta syns i all sin "prakt" efter 9 år för ett flertal.

Men säger den utomstående ofta, "men såg ni inte problemen långt tidigare"? Jo visst såg vi problemet, men skolan som organisation är en ganska trög organisation, där det är svårt att bryta de inarbetade mönstren. Om man vill verka i en traditionell skola är det svårt att göra de "lappkast" som behövs för att ändra kursen. 

En kris innebär oftast att flera intressentgrupper upplever att organisationen har brutit mot förväntningarna som lagts på dem. När resultatet inte blir det förväntade, så söker man efter svaret på detta. Alltför ofta blir det lärarna som får stå i snålblåsten och bli ansvariga för att problemet uppstått.

Skolan och utbildningssystemen har flera olika ledningsnivåer som bör gå i takt för att skapa en riktning som kan avhjälpa problemen. En nivå är det politiska systemet som söker de snabba lösningarna som ska åtgärda allt. Detta misslyckas ofta genom att ett hus bör byggas från grunden för att överleva tidens tand. När man inte lyckas ger man uppgifter till tjänstemannanivån att åtgärda "problemen uppifrån.

Detta sker ofta med utredningar som ska lysa upp problemen. En stor utredning med medlemmar från många olika skikt tillsattes, "Skolkommissionen", som skulle gå igenom skolan från grunden och komma med förslag till lösningar. Denna kommission arbetade  och kom fram till ett antal brister som man måste göra något åt.  Detta gav hopp för de som var inblandade på alla nivåer i skolan, rektorer, lärare och elever.

Den 20 april 2017 lämnade Skolkommissionen sitt slutbetänkande "Samling för skolan. Nationell strategi för kunskap och likvärdighet". Nu två är efter slutbetänkandet, så menar jag att det blivit alltför tyst om vad man kom fram till och de ofta beska sanningarna. Man kan spekulera i varför man inte sett mera av vad man påpekade.  Är det för krångligt att göra något? Vill man inte göra något eftersom det är jobbigt? Vet man inte var man ska börja? Kostar det för mycket pengar? Ja frågorna blir många, men svaren fortfarande få.
Ska Skolkommissionens rapport bli en hyllvärmare som många före den?