Lärarmarscher och läraruppror blir bara en vindpust

Lärarmarscher och läraruppror blir bara en vindpust menar jag. Det är förstås inget fel att demonstrera och säga vad man tycker. Felet är förstås inte lärarnas utan de som inte tar detta på allvar. Eftersom nästan ingen är beredd att ta emot budskapet av arbetsgivarna så rinner allt ut i sanden varje gång, upplever jag.

Skolverket "töffar" bara på
Skolverket "har grävt ner sig" och producerar kompetensutvecklingsprogram och annat material det ena efter det andra som om de hade en enhetlig lärarkår. Den finns nu bara i deras föreställningar. All denna produktion, ska dölja att man inte vet hur man ska angripa problemet med färre som vill utbilda sig till lärare, upplever jag. 

Allt fler slutar yrket i förtid och obehöriga tar vid. Sakta nästan osynligt försämras elevernas möjligheter över tid. Det är ju eleverna som är de stora förlorarna, nu när Sverige behöver allt fler med högre utbildning. Skolverkets ser sitt  syfte, menar jag,  att utbilda de allt färre lärare med legitimation och utbildade lärare som vill förkovra sig, så att de stannar kvar. Där lägger man all kraft. 
Men kära Skolverk inte får vi fler nyutbildade behöriga lärare för det. Men utbildning är förstås bra, men var finns de kreativa framåtriktade förslagen? En långsiktig finns dock nu att arbeta som obehörig i en kommun varvat med teori vid något lärosäte. Man  hoppas också att få flera med andra utbildningar att bli lärare. Men få av dessa är beredda att gå ner i lön för detta, och acceptera den dåliga arbetsmiljön. Allt blir bara ett önsketänkande, tror jag.

"Lärarbristen är inte ett problem som håller på att lösas, utan ett problem som alltjämt ökar i omfattning. Under allt för lång tid har det varit en för ensidig fokus på att stärka den akademiska acceptansen och höja professionens status". (Mikaela Almerud 2017)

Bilder www.google.com

Under flera år har lärare med mig säkert upplevt total handlingsförlamning när det gäller att försöka se allvaret och försöka se kreativa lösningar från våra skolpolitiker. Man har riktat in sig på att dutta ut pengar till några lärare som blivit utsedda på lösa boliner. Resten av tiden är det bara fagert tal.

Lönerna
Man vet att ska man ta ett helhetsgrepp med bland annat lönerna, så kommer prislappen att bli för stor, det vet man. Så de lärare som tror att alla löner ska höjas till en acceptabel nivå kommer att misströsta. Vi kommer inte att få tillbaka 1970-talet, då lärarlönerna var i paritet med andra grupper med samma utbildning och ansvar. Sedan dess har vi haft över 3 decennier med allt sämre villkor för lärare.

"Om alla pedagoger i Sundsvall skulle omfattas av de förslag att höja lönen 10 000 kr/månad så skulle det betyda att kommunen skulle få en ökad kostnad på 30 miljoner/ månad eller en kommunal ökad lönekostnad på 360 miljoner/år. Att klara detta i den kommunala budgeten förstår alla är ogörligt". (Stig Sundqvist, Filosofie magister 2011)

Detta skrevs 2011 och är nu aktuellt än i dag också.  Många lärare upplever också den handlingsförlamning som råder från staten och skolhuvudmännen, när det gäller både arbetsmiljö och innehåll.. Även de har i praktiken givit upp, menar jag. Att det kostar pengar att förbättra arbetsmiljön är ett stort hinder för att man ska komma till skott.

Arbetsmiljön
Ska man få någon bättre fysisk arbetsmiljö, så måste lärarna själva ta tag i problemet. Jag tror att man behöver kartlägga den fysiska arbetsmiljön i alla kommunens skolor. Helst med en undersökning utifrån arbetsmiljöverkets bestämmelser, gärna inom fackets revir. Med helhetsbilden kan man sedan föra diskussioner med skolhuvudmännen om förbättringar, genom förhandlingar med personal och fackliga företrädare.

Du kanske tycker att agera i arbetsmiljöfrågan inte är lärarnas sak. Men jag menar att ska man titta på aktioner som sätter bollen i rullning, så måste man aktivera sig och trycka på. Det finns en sanning i sammanhanget "en kris måste angripas inifrån". De som tittar på krisen utifrån förstår sällan problemet. 

Pessimisterna misströstar
Pessimisterna säger redan nu att svensk skola är förlorad till innehållet och snart bortom all hjälp. Vi har sett många försök att genom fina tal att framhålla skolan som viktig för landet. Men allt stannar vi fagert tal som inte har något innehåll, än mindre några åtgärder.

"Historien" har sin gång
Jag har i flera inlägg jämfört dagens grundskola med den gamla folkskolan av 1842 års modell. Vi ser samstämmigheten, då med låga löner men med god status. Så var det på 1800-talet. Då fanns många outbildade "lärare" i katedrarna för att man skulle kunna genomföra skolundervisning. Vi känner igen mycket i dagens skola, nu med mediokra löner för många, med tyvärr allt sämre status och allt fler obehöriga i "katedrarna" för att man ska kunna bedriva "undervisning".Alltså "inget nytt under solen, historia kommer alltid igen"

Jag är inte pessimist, men ser ändå ingen lösning i närtid som kommer att få tillbaka de förhållande som varit. Vad värre är att allt fler har i praktiken givit upp hoppet om skolan, upplever jag. Listan är lång, menar jag, statsmakterna, Skolverket, SKL och  även lärarförbunden. Som då och då höjer sina röster, men som ingen i ansvarig ställning lyssnar på. 

Det finns också ett talesätt och en sanning i att man måste uppleva en kris innan man får någon utveckling. Skolkommissionen försökte visa på krisen, men ingen ville lyssna på det örat heller.  Man pratar och pratar medan skolan sjunker allt längre ner mot bottnen. Man kan undra när smärtgränsen kommer och man förstår att skolan är i en verklig kris, där syftet med skolan till stora delar upphör?