"Förstatliga de skolor i utsatta områden som har störst problem. Det föreslår nu Liberalerna som också vill tillsätta mer pengar för att vända utvecklingen i skolor där många elever går ut nian utan fullständiga betyg. Vi vill att staten tar över de här skolorna och gör dem till kunskapsskolor", säger partiledaren Nyamko Sabuni (L).
Så var det tidigare
Jag tänker tillbaka på tiden innan kommunaliseringen, då den statliga skolan administrerades av Skolöverstyrelsen (SÖ). Där Skolöverstyrelsen fördelade medel för undervisning till skolan genom Länsskolnämnderna ute i landet. Detta gjordes genom flera lagar och förordningar bland annat "Förordning (1986:351) om statsbidrag till särskilda åtgärder i grundskolan". Där sedan Länsskolenämnderna tillförde medel efter de behov man uppdagat.
Statsbidragen är ju förstås kvar även i vår tid. SKL, Sveriges kommuner och landsting, framhåller att "oavsett vilken modell som används för att fördela resurser till skolorna så behöver den vara transparent och förutsägbar, så att varje skola vet vilka resurser som den har att röra sig med. Dessutom måste sättet att fördela pengar till skolorna accepteras och upplevas som rättvist". Många upplever nu detta som diffust och oöverblickbart.
Det senare gäller inte minst om man tillämpar en så kallad socioekonomisk resursfördelning och styr pengar till skolorna efter deras elevsammansättning. Sättet att fördela pengar ska också främja en effektiv resursanvändning på skolorna, samtidigt som det är rektor som bedömer och avgör hur resurserna fördelas inom respektive skola.
Text från förordning (1986:351)
Länsskolnämndens fördelning
6 § Länsskolnämnden bestämmer efter omständigheterna hur stor del av dess medel för statsbidrag enligt denna förordning som skall användas för allmänna resurser och hur stor del som skall avsättas för särskilda resurser.
7 § Medlen för allmänna resurser skall länsskolnämnden fördela mellan sådana kommuner i länet, som på grund av särskilda svårigheter inom grundskolan har behov av statliga bidrag utöver de som utgår till grundskolan enligt andra föreskrifter.
11 § En kommun skall använda minst hälften av en allmän resurs för undervisningsinsatser i grundskolan.
12 § En allmän eller särskild resurs får inte användas för andra statligt reglerade tjänster än icke-ordinarie lärartjänster.
När man talar om förstatligande av skolan så menar man säkert tydligheten i lagar och förordningar som avser skolresurser, allmänna och särskilda resurser som i exemplet ovan.
Bild www.google.com
Tjänstemän byttes mot fritidspolitiker
Jag tror att bakgrunden till diskussionen om kommunal - eller statlig skola grunder sig på ett helt annat plan. I Länsskolenämnderna satt tjänstemän som hade uppdraget att skaffa sig en bild av hur skolorna klarade sitt uppdrag. Där bland annat skolornas placering och elevsammansättning spelade in på resultatet. Genom att inhämta kunskap om skolorna så kom värdefull kunskap som underlag för tilldelning.
Jag tror att bakgrunden till diskussionen om kommunal - eller statlig skola grunder sig på ett helt annat plan. I Länsskolenämnderna satt tjänstemän som hade uppdraget att skaffa sig en bild av hur skolorna klarade sitt uppdrag. Där bland annat skolornas placering och elevsammansättning spelade in på resultatet. Genom att inhämta kunskap om skolorna så kom värdefull kunskap som underlag för tilldelning.
När skolan kommunaliserades så tappade man all kompetens som fanns där. Denna ersattes av kommunala politiker, där de flesta var fritidspolitiker. Man kan inte av dessa begära att de ska ha insikt i förutsättningarna för en god undervisning för alla elever. Dagens situation i kommunerna är mera relativ och underkastad den kommunal budgeten, där alla hänsyn ska jämkas.
Skolverket svek när skolan kommunaliserades
“Skolverket avstod från början att stödja kommunerna i deras nya uppgift med motiveringen att decentraliseringen just innebar att kommunernas och lärarnas självständighet skulle utforma skolverksamheten” (SOU 2014:5)
“Implementeringen av kommunens nya ansvar för skolan kom inte att fungera som avsetts. Kommunerna, rektorerna och lärarna fick kort tid att förbereda sig på sin nya uppgift och i många kommuner saknades kunskaper om hur den decentraliserade styrmodellen var tänkt” (SOU 2014:5)
Efterverkningarna att inte stödja och utbilda kommunernas politiker när man kommunaliserade skolan, dras vi med fortfarande, anser jag. De kommunala skolpolitikerna är självlärda i den mån man kan behålla kontinuiteten. Att Skolverket då tog ett steg tillbaka signalerade för allmänheten att man inte såg detta som viktigt, anser jag. Dessa signaler ser jag fortfarande när kommunernas budget diskuteras och skolorna ska tilldelas pengar.
Bild www.google.com
Den andra diskussionen som nu allt mer framträder rör likvärdigheten."Vi ska ha ett ökat statligt ansvarstagande för skolor, vi kan inte stå ut med att likvärdigheten försämras i skolan. Det är dåligt för barnen, men det är också dåligt för hela samhället. Men om just den här vägen är rätt väg att gå, det ska vi diskutera", säger utbildningsminister Anna Ekström (S) 2020.
Skolforskningen konstaterade
I den allmänna diskussionen om lärande och sämre skolresultat, har man framhållet klasstorlek, skolstorlek och möjligheten att välja skola som faktorer som försämrat skolresultaten. En stor skolstudie visar på motsatsen.
“Studien visar att faktorer som tidigare lyfts fram som viktiga för att nå förbättrade elevresultat, som klasstorlek, skolstorlek eller möjlighet att välja skola generellt sett spelar mindre roll för elevernas prestationer” (SOU 2014:5)
Diskussionen idag
Diskussionen idag börjar närma sig tankarna i "Förordning (1986:351) om statsbidrag till särskilda åtgärder i grundskolan" som fanns innan kommunaliseringen, upplever jag. Man efterfrågar alltmer tydlighet och överblickbarhet. Frågan är då om vi har förslösat ett stort antal år och fått skolor med sämre förutsättningar för lärande att hamna i den negativa spiralen? När Länsskolenämnderna sedan länge är borta så har ett vakuum uppstått, anser jag. Vem kommer nu att ha översikten och ska nu fördela resurser optimalt? Ska staten återinträda och ta det fulla ansvaret för skolan?
Man sneglar åt Skolinspektionen som tänkbar partner för att "ta länsskolnämndernas skor" i tanken, om man följer de förslag som kommit i dagen. Jag menar att deras arbete, inte på långt när, kommer att kunna liknas vid Länsskolenämndernas dåvarande kunskapsansvar med nuvarande organisation. Min tro är att någon form av statligt länsansvar måste åter för att kunna få en gemensam bild av situationen.
I den allmänna diskussionen om lärande och sämre skolresultat, har man framhållet klasstorlek, skolstorlek och möjligheten att välja skola som faktorer som försämrat skolresultaten. En stor skolstudie visar på motsatsen.
“Studien visar att faktorer som tidigare lyfts fram som viktiga för att nå förbättrade elevresultat, som klasstorlek, skolstorlek eller möjlighet att välja skola generellt sett spelar mindre roll för elevernas prestationer” (SOU 2014:5)
Diskussionen idag
Diskussionen idag börjar närma sig tankarna i "Förordning (1986:351) om statsbidrag till särskilda åtgärder i grundskolan" som fanns innan kommunaliseringen, upplever jag. Man efterfrågar alltmer tydlighet och överblickbarhet. Frågan är då om vi har förslösat ett stort antal år och fått skolor med sämre förutsättningar för lärande att hamna i den negativa spiralen? När Länsskolenämnderna sedan länge är borta så har ett vakuum uppstått, anser jag. Vem kommer nu att ha översikten och ska nu fördela resurser optimalt? Ska staten återinträda och ta det fulla ansvaret för skolan?
Man sneglar åt Skolinspektionen som tänkbar partner för att "ta länsskolnämndernas skor" i tanken, om man följer de förslag som kommit i dagen. Jag menar att deras arbete, inte på långt när, kommer att kunna liknas vid Länsskolenämndernas dåvarande kunskapsansvar med nuvarande organisation. Min tro är att någon form av statligt länsansvar måste åter för att kunna få en gemensam bild av situationen.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar
Obs! Endast bloggmedlemmar kan kommentera.