Regeringen och samarbetspartierna ville ha en försöksverksamhet med en kraftigt förkortad lärarutbildning för personer med akademiska meriter med sänkta antagningskrav. Ett års studier ska räcka för att bli ämneslärare i grundskolan och gymnasieskolan jämfört med nuvarande utbildning på ett och ett halvt år. Man blir dock inte lärare med bara ämneskunskaper, det förstår säkert alla.
Pappersmeriter
Jag slås av att man fixerar sig vid pappersmeriter som det bärande. Som
mångårig lärare vet lag att det är god teoretisk och praktisk kunskap som är a
och o i en lärarutbildning. Det finns flera viktiga aspekter på arbetet som
lärare, t ex fallenhet som i debatten kommit lite i skymundan. Att gå en
lärarutbildning under flera är gör att man dels förbereds för yrket, men inte
minst att man ”formas” till lärare. I den bemärkelsen, att man har tid att få
veta vad man ger sig in på.
Man
försöker med ljus och lykta att skapa snabbutbildningar för att fylla
luckorna. Man ruckar på sättet att anta lärare t ex. och kräver inte relevanta
kunskaper för skolan.
”Antagningen ska präglas av flexibilitet och
generositet vilket innebär att de tidigare akademiska studierna inte behöver
vara relevanta för yrket och täcka de undervisningsämnen som ingår i examen.
Istället ingår drygt tio veckors studier i ämne och ämnesdidaktik i den
föreslagna utbildningen” (Sjögren 2021)
I
mina ögon blir lärare ”light” näst intill vad vi har idag med vikarier som är
villiga att arbeta i skolan med de kunskaper och erfarenheter de har.
Var går gränsen?
Men det finns förstås en gräns för hur kort vägen till läraryrket kan bli utan
att de befintliga utbildningarna utarmas. En annan risk med den föreslagna
genvägen till lärarexamen är att såväl de långa som de korta
lärarutbildningarna på sikt tappar sökande. Risken är stor att man ”biter sig i
svansen” och devalverar hela lärarkollektivet på sikt, vilket inte tillför
någon kvalitet i det långa loppet.
En
erfarenhet jag fått är när djupet på ämneskunskaperna är för grunda på något
ställe. Det har inte varit det jag ”förmedlat”, utan i dialogen med eleverna
detta uppdagas. Risken de som snabbutbildas lätt kommer att hamna i denna
situation oftare tror jag. Det är förstås ingen panik att erkänna för eleverna att
man inte har något bra svar på frågan, men indirekt blir det ett aber att man
inte kan fullfölja diskussion här och nu. Det är ju i stunden den är viktig för
eleverna och inlärningseffekten är optimal.
Det går säkert att ändra på lärarutbildningarna på flera sätt det är jag säker på. Visst fanns det saker i min lärarutbildning, som kanske inte var de mest optimala, det kan jag erkänna när jag ser tillbaka.
Men
man får aldrig bortse från att läraryrket vilar på pedagogisk och didaktisk
grund. Det jag dock saknade i min utbildning, var djupare kunskaper i
psykologi. Detta har jag själv fått rätta till efter min lärarutbildning för
att förstå de djupare bakomliggande faktorerna. Om jag skulle få önska för
kommande lärarstuderanden, så är det just djupare kunskaper i psykologi och
sociologi kopplat till yrkesrollen.
Vilka akademiker?
Det känns som om man börjar i fel ände. Man väljer att ta fram ”kosmetikaburken”
och tro att man ökar kvaliteten i skolan, då man försämrar lärarutbildningen.
Allt för att skyla över den bristfälliga hanteringen. En fråga kommer direkt
upp till ytan, Vilka akademiker vill bli lärare med ofta sämre lön och villkor?
Rätt väg att gå är att drastiskt höja lärarlönerna och arbeta fram en bättre
arbetsmiljö. Detta gör säkert att flera som vill bli lärare söker
utbildningarna. Vem ska annars "ta sig an" de kommande generationernas skolbarn?
Källor.
Holm
A-S (2001) Vem söker sig till lärarutbildningen och varför?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar
Obs! Endast bloggmedlemmar kan kommentera.