Hur mäter man det som inte går att mäta?

 Återpublicering av en aktuell fråga

I skoldebatten är likvärdighet ett honnörsord, som nästan alltid uttalas när elever på något sätt ska mätas, kunskaper, betyg och betygsvärden. Jag menar att det man, vill och som är underliggande, är att betygen i tanken ska vara "rättvisa" så långt det går.

Inte så få framhåller de nationella prov som en lösning på detta. I dagsläget med så få nationella prov över tid, så är detta en chimär, ett rent önsketänkande, anser jag. 

Likvärdigheten faller på sitt eget grepp, då den i princip inte kan mätas. Det orimliga i hela "kråksången" är att så länge människor bedömer människor så, menar jag, att det inte finns någon reell likvärdighet. Är likvärdighet en målsättning, ett krav eller en princip är frågan? Här ser vi de uttalade delarna som egentligen inte är förklarade på djupet.

Bilder www.goggle.com

"Alla barn i det svenska skolväsendet har rätt till en likvärdig utbildning. Samtidigt är skolans och förskolans likvärdighetsuppdrag ett komplext fenomen som erfordrar kunskap och professionellt omdöme för att kunna genomföras. Uppdragets komplexitet kräver en kontinuerlig reflektion om vad likvärdighet innebär i praktiken". (Skolverket)

När man läser ovanstående blir man inte klokare av detta, då man radar upp ett antal variabler som var för sig kan bli ett problem. Risken är att "likvärdighet" inte går att nå, utan blir bara en önskedröm. Att ha den som ambition utan att göra något blir bara tomt prat.

"Skolväsendet är ett område där det ständigt sker ett intensivt utrednings- och regleringsarbete. Som en följd av att skolan ska vara likvärdig behövs en kontroll av verksamheterna genom inspektion och granskning. Men hur ska man mäta om utbildningen är likvärdig eller inte?
Det gäller att bestämma sig för vilken likvärdighet man är ute efter.  Har man som mål att allting ska vara likvärdigt, då måste det följas upp på något sätt. Och då kommer regler, då kommer styrning, då kommer kontroll". (Lottar Lerwall, professor i förvaltningsrätt 2019) 

Betyg kan aldrig bli helt likvärdiga säger flera  undersökningar, som framhåller att betygen inte speglar samma slags kunskaper/förmågor på ungefär samma kvalitetsnivåer. När Skolinspektionen kontrollrättade rättning av nationella prov framgick det att lärare tolkade bedömningsmallarna på olika sätt och att en och samma prestation kunde få olika betyg.

"Att införa fler nationella prov, vars resultat är bindande för betygen och som rättas av andra än av de undervisande lärarna, förbättrar varken prognosvärdet eller likvärdigheten" (Per Måhl, Fd utredare på Skolinspektionen 2012)

Hela likvärdighetsdiskussionen blir, menar jag, gärna att spel för kulisserna. Det går bara att komma framåt om man utbildar lärarna i betygsättning, anser flera forskare och utredare.


"Rimligt likvärdiga betyg förutsätter att betygsanvisningarna klargör vilka examinationsuppgifter som eleverna ska erbjudas. De ska också ge vägledning för hur elevernas prestationer ska bedömas. Annars går det inte att översätta prestationerna till rimligt likvärdiga kunskapsomdömen". (Per Måhl 2012)

När det gäller likvärdig undervisning är man riktigt ute på "hal is", då lärarna ska anpassa undervisningen till elevgruppen. Huvudprincipen för lärandet är att innehållet i kursplanerna ska behandlas så att "alla" elever kan tillgodogöra sig innehållet.  Lärandet är en inre process. Att då tala om likvärdig undervisning för den enskilde elevens lärande blir nästan absurd, då det inte finns något mått för att bevisa detta.

Då man vet svårigheterna, så kan man fråga sig varför man framhärdar och håller liv i den här abstrakta diskussionen, när man vet att det man hittills vidtagit inte fört något närmare sin lösning. Det finns ingen administrativ lösning på problemet, menar jag. Per Måhl förklaring är det närmaste jag kan se, som leder någonstans för att närma sig problemet.

Eftersom de många lärarnas bedömningar blir olika, då även lärarna är olika, så måste man ge lärarna redskapen, precis som Per Måhl förespråkar, så bedömningarna närmar sig varandra, om man vill nå det önskvärda målet. Lösningen är som alltid att börja från grunden och inte som man ofta gör nu tittar ner på skolornas ovanifrån för att försöka se och beskriva problemen utifrån.

 I slutänden måste man till en början bestämma sig för vad man menar med en "likvärdig" undervisning och betygsättning. Troligen måste man ha någon typ av variationsmått som bestämmer gränserna för likvärdighet. Men svårigheten finns kvar "hur mäter man i dagsläget det omätbara? Vill samhället ha en betygsättning som är helt reglerad av skolmyndigheter, det är den intressanta frågan? Vem avgör om denna "likvärdighet" speglar de krav som t ex näringslivet vill ha?

Hittills har skolan varit ganska "sluten" eftersom mycket av skolans regler, verklighet fortfarande i grunden består. Låt vara att man försöker vara mer öppen, men denna öppenhet påverkar sällan hur man hanterar t ex undervisningen och de skolideal som gäller inom skolans väggar. Man måste nog börja rådfråga sig själv som lärare, "Varför gör jag på det här sättet? "Finns det effektivare sätt"? Även rektorer bör kanske omfördela resurser och se saker ur andra synvinklar om något reellt ska förändras. Detta är grunden jag talar om ovan. Större samarbete leder till konsensus, det vet man.