Att försöka analysera den "svenska skolan", är egentligen en omöjlig uppgift eftersom skolorna uppvisar ett stort spektrum. Men ändå, vill jag göra ett försök till analys utifrån mitt perspektiv. Det jag tar upp måste ses som mina lite generaliserade åsikter förstås. Jag vill först ställa frågan: "Hur kan det komma sig att skolan i allmänhet uppvisar en ganska statisk konserverad form som grunder sig i den gamla folkskolans barndom?" Detta är kanske bara en sann bild om man tittar statistiskt på skolan, hur många lärare... Tittar man på enskilda lärare så kan de uträtta stordåd i det "tysta", men tyvärr så får sällan stordåden någon genomslagskraft på skolenheten. det är min erfarenhet.
Om detta är ofta förekommande så måste det finns starka "konserverande" krafter som verkar i motsatt riktning. Då kan man undra vilka dessa krafter i så fall är. Ska man förändra skolan, så är det viktigaste att man är trygg i sin roll som lärare. Det är också viktigt att man har god pedagogisk förankring och därtill en stor portion psykologiska kunskaper. (detta behandlade jag i ett tidigare blogginlägg).
Vad händer när man ska pröva nya saker? Jo man måste "kasta sig ut" i det okända, man har inte facit eller lösningarna till en början. Man måste ha is i magen och låta processerna verka en tid. Här finns en konserverande faktor hos den enskilde läraren. Är man inte beredd att "kasta sig ut i det okända". med den turbulens och ofta ostrukturerande följder som det kan bli. Då avstår man till förmån för den "säkra" och klassiska klassundervisningen.
Jag tycker mig se att de pedagogiska giganterna och deras rön har hamnat lite i skymundan. Pedagogiska och psykologiska diskussioner på djupet "hinns inte med", vi har så mycket annat att göra hör jag allmänt. Här finns alltså en konserverande faktor till anser jag, man måste diskutera pedagogik, då det är motorn i utvecklingen, annars leder det till stagnation och upprepning av vad andra gjort tidigare.
Flera andra faktorer kommer utifrån den politiska skolpolitiken, som ökade krav på specifiserade kunskaper, mera kontroll och striktare regler. Dessa krav blir också styrande mot en konserverande skola av den anledningen att lärarna känner ett ökat övervakande öga. Då kanske man inte "vågar" sig utanför de trygga ramarna eftersom man då inte kan garantera att det är just de specifiserade kunskaperna som eleverna nått.
Ytterligare en konserverande faktor är den lärarutbildning som finns eller åtminstone fanns i Sverige, menar jag, där man har experimenterat med olika sätt att sätta ihop en lärarutbildning, med ökande krav på ämneskunskaper. (Skolpolitiken) under relativt kort tid. Man har fokuserat och lagt den mesta kraften bara på en del av lärarens vardag menar jag. Man kan vara hur duktig som helst på sina ämnen, men man når kanske inte målen ändå för att andra faktorer som läggning, lämplighet, pedagogisk förmåga, stresstålighet, god självkännedom, social kompetens, ja listan kan göras lång. Det är ju med de senare förmågormna man ska skapa ett gott inlärningsklimet så man kan bidra med sina kunskaper. Har de nyblivna lärarna inte de förmågorna så kommer vi troligen att ha kvar samma skola om 10 år, tror jag.
Om detta är ofta förekommande så måste det finns starka "konserverande" krafter som verkar i motsatt riktning. Då kan man undra vilka dessa krafter i så fall är. Ska man förändra skolan, så är det viktigaste att man är trygg i sin roll som lärare. Det är också viktigt att man har god pedagogisk förankring och därtill en stor portion psykologiska kunskaper. (detta behandlade jag i ett tidigare blogginlägg).
Vad händer när man ska pröva nya saker? Jo man måste "kasta sig ut" i det okända, man har inte facit eller lösningarna till en början. Man måste ha is i magen och låta processerna verka en tid. Här finns en konserverande faktor hos den enskilde läraren. Är man inte beredd att "kasta sig ut i det okända". med den turbulens och ofta ostrukturerande följder som det kan bli. Då avstår man till förmån för den "säkra" och klassiska klassundervisningen.
Jag tycker mig se att de pedagogiska giganterna och deras rön har hamnat lite i skymundan. Pedagogiska och psykologiska diskussioner på djupet "hinns inte med", vi har så mycket annat att göra hör jag allmänt. Här finns alltså en konserverande faktor till anser jag, man måste diskutera pedagogik, då det är motorn i utvecklingen, annars leder det till stagnation och upprepning av vad andra gjort tidigare.
Flera andra faktorer kommer utifrån den politiska skolpolitiken, som ökade krav på specifiserade kunskaper, mera kontroll och striktare regler. Dessa krav blir också styrande mot en konserverande skola av den anledningen att lärarna känner ett ökat övervakande öga. Då kanske man inte "vågar" sig utanför de trygga ramarna eftersom man då inte kan garantera att det är just de specifiserade kunskaperna som eleverna nått.
Ytterligare en konserverande faktor är den lärarutbildning som finns eller åtminstone fanns i Sverige, menar jag, där man har experimenterat med olika sätt att sätta ihop en lärarutbildning, med ökande krav på ämneskunskaper. (Skolpolitiken) under relativt kort tid. Man har fokuserat och lagt den mesta kraften bara på en del av lärarens vardag menar jag. Man kan vara hur duktig som helst på sina ämnen, men man når kanske inte målen ändå för att andra faktorer som läggning, lämplighet, pedagogisk förmåga, stresstålighet, god självkännedom, social kompetens, ja listan kan göras lång. Det är ju med de senare förmågormna man ska skapa ett gott inlärningsklimet så man kan bidra med sina kunskaper. Har de nyblivna lärarna inte de förmågorna så kommer vi troligen att ha kvar samma skola om 10 år, tror jag.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar
Obs! Endast bloggmedlemmar kan kommentera.