Tittar man in i klassrummen på svenska skolor, så har inte så mycket i grunden ändrat sig över tid. Svarta tavlan, blev grön och är numera vit, lärarens kateder/arbetsbord står på lite annorlunda sätt i klassrummet. I de flesta skolor har man kvar en personlig plats i klassrummet, där bänkarna står i rader eller är placerade i grupper. Det är viktigt här att påpeka att yngre elever ofta behöver tryggheten i att ha en egen plats, men detta behövs inte nödvändighetsvis i de äldre klasserna i grundskolan. Ser man tillbaka lite historiskt så skapades denna miljö av dåtidens krav. En ensam lärare skulle kunna undervisa så stort antal elever som möjligt. Kravet på strikt ordning och att arbeta med samma saker var då en nödvändighet.
Bristen på läroböcker skapade elevernas manuella arbete med skrivande, först i sandlådor, sedan på griffeltavlor för att senare gå över till skrivböcker. Detta vanligt förkommande inslag gjordes historiskt sett för att man inte hade tryckta läroböcker i den mängd som behövdes. Använder vi samma teknik idag? Att skriva av tavlan och föra över lärarens tavelanteckningar till skrivböckerna. Detta är en god handskrivningsträning, men blir till "terapi" när man kommer till de senare årskurserna i skolsystemet.
Det är svårt att arbeta med elevaktiva arbetssätt om man fastnat i gamla spår, som erfarenhetsmässigt då de togs fram, var effektiva i den tid som rådde. Nu behöver inte alla gamla spår vara dåliga. Dåtidens pedagoger fick arbeta kreativt med små medel, de fick uppfinna sätt att undervisa på, skapa pedagogiska läromedel i ren pionjäranda, använda naturen som lärobok osv. Lite av denna allas kunskap användes regelbundet. I dagens skola måste vi ofta skapa projekt och skolprofileringar för att arbeta på att annorlunda kreativt sätt. Tyvärr avslutas projekten och vunnen kunskap förloras ibland över tid
I industrialismens början behövdes landsbygdens människor i de nya industrierna, man måste lära sig punktlighet, arbeta under strikta former. Lite av denna tids ordning spåras ännu i skolans värld. Nu menar jag inte att alla ska springa vind för våg i skolan, men elevaktiva metoder på elevrnas villkor är svårare att underordna "klockan". Med dagens hjälpmedel som datorer mm, har man redskap att arbeta elevaktivt. Detta är helt klart svårt om man behåller klasstänkandet med dess villkor, att alla arbetar med samma saker samtidigt.
Mycket av de pedagogiska förbilderna försvinner i vardagen i den svenska skolan uppfattar jag. Man skapar oftare då specialskolor som ansluter till någon pedagogisk riktning. Men ska sanningen fram så har ingen pedagogisk forskare hela sanningen utan man bör nog låna det bästa från alla.
Nutiden erbjuder en mängd möjligheter för att lära. Slutfrågan blir: "Hur länge till måste vi se bakåt och använda andra tiders, då nödvändiga, strukturer i dagens skola?" Vem kan svara på den frågan?
Bristen på läroböcker skapade elevernas manuella arbete med skrivande, först i sandlådor, sedan på griffeltavlor för att senare gå över till skrivböcker. Detta vanligt förkommande inslag gjordes historiskt sett för att man inte hade tryckta läroböcker i den mängd som behövdes. Använder vi samma teknik idag? Att skriva av tavlan och föra över lärarens tavelanteckningar till skrivböckerna. Detta är en god handskrivningsträning, men blir till "terapi" när man kommer till de senare årskurserna i skolsystemet.
Det är svårt att arbeta med elevaktiva arbetssätt om man fastnat i gamla spår, som erfarenhetsmässigt då de togs fram, var effektiva i den tid som rådde. Nu behöver inte alla gamla spår vara dåliga. Dåtidens pedagoger fick arbeta kreativt med små medel, de fick uppfinna sätt att undervisa på, skapa pedagogiska läromedel i ren pionjäranda, använda naturen som lärobok osv. Lite av denna allas kunskap användes regelbundet. I dagens skola måste vi ofta skapa projekt och skolprofileringar för att arbeta på att annorlunda kreativt sätt. Tyvärr avslutas projekten och vunnen kunskap förloras ibland över tid
I industrialismens början behövdes landsbygdens människor i de nya industrierna, man måste lära sig punktlighet, arbeta under strikta former. Lite av denna tids ordning spåras ännu i skolans värld. Nu menar jag inte att alla ska springa vind för våg i skolan, men elevaktiva metoder på elevrnas villkor är svårare att underordna "klockan". Med dagens hjälpmedel som datorer mm, har man redskap att arbeta elevaktivt. Detta är helt klart svårt om man behåller klasstänkandet med dess villkor, att alla arbetar med samma saker samtidigt.
Mycket av de pedagogiska förbilderna försvinner i vardagen i den svenska skolan uppfattar jag. Man skapar oftare då specialskolor som ansluter till någon pedagogisk riktning. Men ska sanningen fram så har ingen pedagogisk forskare hela sanningen utan man bör nog låna det bästa från alla.
Nutiden erbjuder en mängd möjligheter för att lära. Slutfrågan blir: "Hur länge till måste vi se bakåt och använda andra tiders, då nödvändiga, strukturer i dagens skola?" Vem kan svara på den frågan?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar
Obs! Endast bloggmedlemmar kan kommentera.