Psykologin i skolan - är den bortglömd?

Hur mycket av de pedagogiska lösningarna borde hamna inom psykologins område? Det är bekant för varje person som läst psykologi att år 1943 (kanske inte årtalet) presenterade den amerikanske psykologen Abraham Maslow, "behovstrappen", "A Theory of Human Motivation". en uppställning av behov som måste vara uppfyllda för att en verklig inlärning och personlig utveckling ska kunna ske. Där måste de primära kroppsliga behoven som mat, sömn vara uppfyllda. Sedan har vi behov som skolan måste uppfylla som, trygghet, gemenskap, tillgivenhet, uppskattning och självförverkligande.

Om vi nu ska tro på Maslow så måste vi ransaka oss själva. Kan vi leva upp till de mål han myntade?,Kan vi garantera allas trygghet, en skola utan mobbning? , Kan vi ha en funktionell gemenskap för alla elever i skolan? Ger vi uppskattning till alla elever?, Ger vi möjligheter till alla elever så de kan förverkliga sig själva?
De som arbetat i skolan drar säkert lite på munnen och säger att detta är en utopi, en sådan skola finns inte någonstans i Sverige som kan leva upp till detta. Kan vi då bara konstaera "fakta" och gå vidare? Nej är svaret på detta förstås.

För att lärare ska kunna göra ett bra arbete i skolan finns det minst ett par områden till som man måste ha god kunskap om, Det är gruppsykologin, där gruppdynamiken framträder och hur människor agerar i arbetsgrupper. Gruppdynamiken behöver man för att se vilka "system" som verkar i en klass eller grupp, där system står för mönster som uppstår i grupper, där exvis ledarna, medlöparna, åskådarna och de utstötta får sina roller. Man måste se dessa tecken för att motverka att informella faktorer styr undrvisningen och skolsituationen. Faktorer som helt kan blockera alla möjligheter till inlärning.

Det är också viktigt att kunna spåra processer i arbetsgrupper för att på ett funktionellt pedagogiskt sätt kunna erbjuda ett gott och motiverande inlärningsklimat. Att använda psykologin som hjälp inom pedagogikens åtgärdsområden är alltför sällsynt menar jag. Min uppfattning är att mycket få diskussioner i skolan sker på ett djupare psykologiskt plan, där man går till botten och ser efter hur man ska hantera allmänmänskligt beteende. Fortfarande, menar jag, är föreställningen om att man praktiskt kan träna sig till lärere ännu är alltför framträdande. Men den erfarenhet jag har så kan man inte träna sig i arbetat att på ett konstruktivt psykoligiskt sätt ta sig an uppkomna situationer.

Man måste ha den teoretiska grunden och beredskapen av denna för att kunna hantera uppkomna situationer på ett funktionellt sätt. Kan det vara så att bristen, eller för litet psykologiskt kunnande, gör att många nyblivna lärare "chockas" av verkligheten inom skolans väggar trots att de prakiserat där. Jag hör då och då från nyblivna lärare: "Det var inte det här jag utbildade mig för", eller "jag är mera kurator än lärare, när ska jag hinna undervisa?".

Detta tolkar jag som ett bevis för att beredskapen för skolans värld troligen är lite för dåligt underbyggd fortfarande. Man verkar inte ha den psykologiska insikten man behöver.Hur kan detta komma sig, när kunskapen om den svenska skolan finns av bra och mindre bra sidor? Jag utgår från att man på lärarutbildningarna, behandlar dessa frågeställningar ingående. Vårt samhälle ser nu helt annorlunda ut mot vad som var för 30 år sedan, då jag stod i de nyutbildade lärarnas kläder. Nyblivna lärare ställs helt klart inför större utmaningar än när jag började i skolan . Är det så att flertalet lärare upplever skolans klimat så här? Är detta resultat av utbildningen regel så har åtminstone jag all anledning att vara oroad, för skolan och dess framtid.