Skolan och verkligheten, helheten och delarna

Det finns många föreställningar om hur inlärning går till. Man diskuterar helheten och delarna, vad som bör komma först. Hur lär man sig på bästa sätt? Man diskuterar dagens skola och jämför den med gårdagens, där olika åsikter och historiska minnen spelar in på gott och ont.
En möjlig väg för ett utvecklat lärande finns i naturvetenskapliga modeller, som använder olika perspektiv för förståelse, ett makroskopiskt perspektiv och mikroskopiskt perspektiv och växelverkan mellan de två.

Om jag tittar på de yngre åldrna åk 1-5, så har lärarana stora möjligheter att visa på helheten i lärandet, det makroskopiska perspektivet. (Det övergripande perspektivet) Som ex på detta kan man ta oä-ämnet, där man sammansmälter, biologi, historia, geografi, samhällskunskap, religionskunskap kemi och fysik till en enhet. Här kan man arbeta på ett ämnesövergripande sätt, där ämnena flätas samman till ett sammanhang, eller att beskriva ett fenomen. Syftet med detta är att från ett makroskopiskt perspektiv gå "ner" och kunna förklara delarna som helheten är uppbyggd av. Många pedagogiska forskningsansatser på senare tid ägnar mycket intresse runt lärandet, framhåller vikten av att alltid återknyta till helheten och förståelsen.

Tittar man på hur en senaregrundskola är uppbyggt så vilar den fortfarande ofta på traditionella förklaringsmodeller som i många delar är förankrade i "beprövad verklighet". Man utgår från det "mikroskopiska perspektivets mekanismer", där man i dess yttersta form har separerar skolämnena från varandra. Från detta perspektiv "pytsar" man ut små "lärobitar" till eleverna. Där lärarna undervisar på och får på så sätt ofta inte någon kontroll på var övriga ämnena befinner sig. I en sådan modell "hinner" man ofta inte med att återknyta till helheten " . Hur dessa moment passar in i elevens totala lärande om man ser till det jag tagit upp tidigare. Den pedagogiska förankringen är att man utgår från delarna (ämnena) och förväntar sig att eleven själv ska kunna "sätta ihop" och se och förstå helheten i sitt lärande. Detta går naturligtvis inte egentligen, då eleven inte har den översikt av lärostoffet och läroprocessen man behöver för att göra detta.

Det är förstås inte lärarnas fel egentligen att det blivit så här. Mycket av skolpolitiken och gamla föreställningar har bundit upp pedagogerna och lett dem i en bestämd riktning efter de rådande skolidealen. Man spårar ofta en speciell pedagogisk föreställning, om man tittar lite djupare. I denna pedagogiska grundsyn som i grunden beskriver de "tomma lådorna", eleverna som ska "fyllas på" med kunskaper, den klassiska behaviorismens ideal, förmedlat från den klassiska läroanstalten. Med kanske dåliga kunskaper bland skolpolitikerna kan man då riskera, att förenkla och försöka isolera "de mätbara kunskaperna" på ett statiskt sätt för att i slutänden kunna betygsätta dem. Gör man det med ett bakåtblickande, erfarenhetsmässigt perspektiv, i vilket man spårar en skola som fanns, men som egentligen inte fanns där man har förställningen att "där var allt bra och eleverna lärde sig". Har man dessa glasögon på så blir det hela en generalisering som tenderar att bli förödande för en skola i tiden.

Hans-Åke Scherf, docenten i pedagogik, vid Karlstads universitet har satt tummen på pudels kärna. Han säger: "Eleverna går i en skola där de skall svara på frågor som de aldrig har ställt". Här har vi ett uttalat bevis på att skolans kunskap anses "bättre" än den kunskap eleverna har och vill skaffa sig på egna villkor. Man vill försöka kontrollera läroprocessen, så att den följer en tänkt idealkurva., en process som kanske bottnar i en onyanserad, förskönad bild av skolan.

Vi måste alltså ändra de yttre förutsättningarna först och kräva att man bygger in en framtidsvision i dem. Kan vi inte detta så ser inte heller lärarna möjligheterna till förändring.
Om man nu vill lyssna på eleverna på allvar, så har man en del av lösningen där, menar jag. Eleverna är inte fast i gamla spår, de har idéer och förslag Garanterat så är förslagen inte instängda i några ramar. Den pedagogiska utmaningen är då att fånga upp idéer och transformera om dem till framgångsfaktorer. Elever tänker inte i delar, de tänker i helheter, förlopp och processer. Ofta kanske de inte ser det "geniala" i sina tankat och idéer från början, men en god pedagog gör det.

Kan skolan bli optimal utan elevernas deltagande? Tveksamt eftersom hela skolan ju är till för eleverna. Vi får inte göra om gamla dumheter och fortsätta försöka pressa in eleverna i gamla skolmallar. Skolan skall anpassas till eleverna har det stått i pedagogiska skrifter minst ett halvt sekel, det är en sanning som gäller, även om den är långt från att vara genomförd.

Kan man då förändra skolan som enskild pedagog? Om man ska vara cynisk så är svaret tveklöst nej. Om man tänker sig lärarens vardag i skolan som bilden av en låda, där lådan begränsas är regler, skolans ideal, måsten och föreskrifter, rikssatta eller lokala. Då kvittar det hur mycket än läraren "hoppar" i lådan, han/hon stöter strax på väggar och tak som blir hinder. Den här liknelsen vill förklara dilemmat för läraren som vill förändra och bryta ner traditionella föreställningsmodeller och därtill skolpolitikers "outtalade skolmåsten". Risken som lärare blir att man kanske bränner ut sig i sin iver att förändra på egen hand. Ett är säkert, eldsjälarna "slocknar" oftast efter en tid i brist på nytt "bränsle". Ska man komma framåt med vår svenska skola, så måste vi alla hjälpas åt. Den nu inslagna vägen leder inte framåt, anser jag.