Ibland, i de mörka stunderna, brukar jag tänka att skolans sätt att vara är för tid och evighet konserverat. Vad tjänar arbetslag till om man ändå tillsätter klassföreståndare på varje klass i en gammal skolstruktur. När man gör det har man klargjort vad respektive lärare ska göra (åtminstone i grundskolans tidigare år) och var gränserna för ansvaret går.
Om lärare vill arbeta i "äkta" arbetslag då motverkar denna gamla indelning alla nya sätt att hantera detta. När man ger en lärare ansvar för en elevgrupp, så är det naturligt att denna tar fullt ansvar för gruppen och då samtidigt väljer bort övriga grupper.
Om lärare vill arbeta i "äkta" arbetslag då motverkar denna gamla indelning alla nya sätt att hantera detta. När man ger en lärare ansvar för en elevgrupp, så är det naturligt att denna tar fullt ansvar för gruppen och då samtidigt väljer bort övriga grupper.
Om ett arbetslag skall ex ha tre "klasser", så är det inte klassföreståndare man behöver utan "mentorer" som har ansvaret för ett antal elever. Om man har ett ämneslärarsystem, sä händer det nu ibland att "klassföreståndaren" endast undervisar några få timmar i den klassgruppen. Då kan man fråga sig vad man ska ha honom/henne som klassföreståndare till där?
Att med hjälp av gamla strukturer skapa vattentäta skott mellan elevgrupper blir då med mitt sätt att se helt förödande. Om man skall närma sig modern undervisning så måste man bryta ner klasserna till det jag kallar studiegrupper, där elever som närmar sig lärandet på olika sätt finns organiserade.
En beprövad modell är trelärarsystem på två klasser i de tidigare årskurserna. Här kan man arbete traditionellt och då menar jag att man inte vinner så mycket. De tredje läraren går in och stödjer elever. Detta är förstås bra. Skulle man i stället organisera "klasserna" i studiegrupper så får man tre grupper och ibland också fyra. Vanligen börjar man med att parallellägga schemat så att klassgrupperna har samma schema.
Poängen med detta är att man då kan skräddarsy grupper efter det sätt eleverna arbeter på. Ett exempel är i ämnet matematik, där man kan gruppera eleverna i grupperna över "de gamla klassgränserna" som, de elever som vill fråga bara när de kör fast, de elever som vill ha lärarens aktiva stöd ibland, elever som behöver oftare aktivt stöd och till sist elever som behöver kontinuerligt stöd i hela läroprocessen.
Grupperna blir då förstås olika stora vilket är poängen, en lärare tar exempelvis då de två första grupperna, en lärare tar tredje gruppen och en lärare tar fjärde gruppen. Då arbetar man på elevernas villkor med kraftsamling på de som behöver mycket stöd.. Detta kan vara ett exempel på "nytänkande" utanför ramarna. Detta synsätt kan man tillämpa i alla ämnen på olika sätt. Om man strikt håller på strukturen en lärare en klass, samt då externt stöd till enstaka elever då motverkar man att tänka nytt utanför skolans gamla ramar.
Det moderna sättet att arbeta i skolan är just studiegrupper eftersom man då kan utnyttja datorer och forskningsinriktat och undersökande arbetssätt. Detta kan man inte göra funktionellt inom hela klassramen. "Klassen" kan dock vara en "organisatorisk enhet", för mattider mm.
Det finns andra "rationaliseringsvinster" i denna modell, som ex kan jag ta ett pass med filmvisning, friluftspass mm, där man kan vara två lärare medan den tredje exemplvis förbereder lektioner som ska komma. Listan på möjligheter kan göras lång. Man skapar på så sätt en både uthållig och "personalvänlig" tillvaro som kommer eleverna till del..
Mitt exempel är hämtat ut verkligheten, då jag själv arbetet på detta sätt under ett antal år. Vi lärare upptäckte "sidoeffekter", där eleverna kunde välja att knyta "djupare samsyn" med någon av tre lärare, allt efter "personkemin". Vi fick en lugnare och en mera målinriktad miljö i grupperna, vi kunde skräddarsy undervisningen till gruppens behov mm. Detta fenomen uppkom spontant genom eleverna själva.
Att med hjälp av gamla strukturer skapa vattentäta skott mellan elevgrupper blir då med mitt sätt att se helt förödande. Om man skall närma sig modern undervisning så måste man bryta ner klasserna till det jag kallar studiegrupper, där elever som närmar sig lärandet på olika sätt finns organiserade.
En beprövad modell är trelärarsystem på två klasser i de tidigare årskurserna. Här kan man arbete traditionellt och då menar jag att man inte vinner så mycket. De tredje läraren går in och stödjer elever. Detta är förstås bra. Skulle man i stället organisera "klasserna" i studiegrupper så får man tre grupper och ibland också fyra. Vanligen börjar man med att parallellägga schemat så att klassgrupperna har samma schema.
Poängen med detta är att man då kan skräddarsy grupper efter det sätt eleverna arbeter på. Ett exempel är i ämnet matematik, där man kan gruppera eleverna i grupperna över "de gamla klassgränserna" som, de elever som vill fråga bara när de kör fast, de elever som vill ha lärarens aktiva stöd ibland, elever som behöver oftare aktivt stöd och till sist elever som behöver kontinuerligt stöd i hela läroprocessen.
Grupperna blir då förstås olika stora vilket är poängen, en lärare tar exempelvis då de två första grupperna, en lärare tar tredje gruppen och en lärare tar fjärde gruppen. Då arbetar man på elevernas villkor med kraftsamling på de som behöver mycket stöd.. Detta kan vara ett exempel på "nytänkande" utanför ramarna. Detta synsätt kan man tillämpa i alla ämnen på olika sätt. Om man strikt håller på strukturen en lärare en klass, samt då externt stöd till enstaka elever då motverkar man att tänka nytt utanför skolans gamla ramar.
Det moderna sättet att arbeta i skolan är just studiegrupper eftersom man då kan utnyttja datorer och forskningsinriktat och undersökande arbetssätt. Detta kan man inte göra funktionellt inom hela klassramen. "Klassen" kan dock vara en "organisatorisk enhet", för mattider mm.
Det finns andra "rationaliseringsvinster" i denna modell, som ex kan jag ta ett pass med filmvisning, friluftspass mm, där man kan vara två lärare medan den tredje exemplvis förbereder lektioner som ska komma. Listan på möjligheter kan göras lång. Man skapar på så sätt en både uthållig och "personalvänlig" tillvaro som kommer eleverna till del..
Mitt exempel är hämtat ut verkligheten, då jag själv arbetet på detta sätt under ett antal år. Vi lärare upptäckte "sidoeffekter", där eleverna kunde välja att knyta "djupare samsyn" med någon av tre lärare, allt efter "personkemin". Vi fick en lugnare och en mera målinriktad miljö i grupperna, vi kunde skräddarsy undervisningen till gruppens behov mm. Detta fenomen uppkom spontant genom eleverna själva.
För att skapa möjligheter för lärarna behöver man endast rent fysiskt förlägga skolsalarna intill varandra. När det gäller exempelvis grundskolans senare år så är en del av lösningen att arbeta ämnesövergripande. Här måste man aktivt skapa nya modeller för att kunna arbeta på nya sätt eftersom det är mera komplicerat än i de tidigare skolåren.
Om man ska kunna göra nya saker och organisera sig annorlunda så får man inte börja göra som man alltid har gjort, att "ruta" in ett detaljschema i mindre tidsmoduler, att strikt indela i klasser utifrån olika yttre kriterier. Skolans organisation måste grunda sig på helt andra pedagogiska kriterier, där lärandet står i centrum och inte organsiationsramen. Då har vi till slut den eviga frågan; "Skall eleverna anpassas till skolan eller skolan till eleverna?" Ja där står vi kvar sedan minst ett halvt sekel.
Om man ska kunna göra nya saker och organisera sig annorlunda så får man inte börja göra som man alltid har gjort, att "ruta" in ett detaljschema i mindre tidsmoduler, att strikt indela i klasser utifrån olika yttre kriterier. Skolans organisation måste grunda sig på helt andra pedagogiska kriterier, där lärandet står i centrum och inte organsiationsramen. Då har vi till slut den eviga frågan; "Skall eleverna anpassas till skolan eller skolan till eleverna?" Ja där står vi kvar sedan minst ett halvt sekel.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar
Obs! Endast bloggmedlemmar kan kommentera.