Ska vi använda "vattenslangen eller vattenkannan" för att nå förståelse?

I skolan finns ännu ofta en stark tro på "kraftfulla" mängdåtgärder, när elever av en eller annan orsak får svårt att hantera olika moment i skolan. Om en elev får svårt att t. ex räkna en typ av uppgift i matematiken, så kan man förledas till att överskölja eleven med en mängd uppgifter av samma typ för att öka förståelsen. I botten på denna manöver finns den gamla föreställningen om att man kan öva sig till förståelse. (Vattenslangen med vilken man "dränker" eleven i samma typ av uppgifter) Syftet är förstås gott men slår naturligtvis fel.
Att eleven inte kan räkna uppgiften beror med all säkerhet på att kanske förståelsen för denna typ av uppgift är otillräcklig. I matematiken bygger allt på förståelse och kreativitet/fantasi, så vägen måste i stället bli att lämna problemet eleven "körde fast" i och backa tillbaka och fånga upp eleven där elevens förståelsenivå är. Från denna grund måste man sedan bygga upp den förförståelse som behövs för att eleven ska klara av sin problemuppgift. Gör man detta så får man en psykologisk förstärkningsfaktor då det är eleven själv som tar de olika lärostegen.(vattenkannan, man “vattnar” precis där det behövs) Detta tar ofta lite tid men betalar sig mångfalt.





Ett ganska vanligt “fel” i sammanhanget är den så kallade lotsningen, där läraren förklarar genom att t. ex kanske ställa upp en algoritm och räkna första delen av uppgiften för att sedan låta eleven ta vid och färdigställa uppgiften. Denna "metod" förutsätter att läraren kan "överföra" sin kunskap från sitt lärarperspektiv till eleven, vilket ju inte går. Ibland kan man som lärare ta till denna "metod" av tidsbrist, då många elever vill ha lärarens hjälp samtidigt.
Vad innebär då lotsningen för eleven då? Jo eleven som har bristande förståelse för uppgiften försöker på ett mekaniskt, trail and errorsätt, att komma fram till ett svar. Ofta frågar han/hon igen på en liknade uppgift en stund senare. Detta är förstås signalen för att förståelsen brister.



Matematikundervisningen ser mycket ofta olika ut i olika länder. Man prioriterar olika saker på dessa lektioner. I vårt land med flera belönas "flit", d.v.s. eleverna ska räkna så mycket som möjligt enskilt. Det inbegriper kanske en extra sida med samma typ av uppgifter som eleven redan förstått . Vi premierar då enbart mekaniskt räknande eller "terapiräknande" även för de elever som redan kan räkna denna typ av uppgift. I andra länder presenteras ofta ett problem, där eleverna ska komma fram till så många lösningar som möjligt. Här belönas då förståelse och kreativitet.

En genomgång i matematik eller annat ämne kan se olika ut, från den förmedlande perspektivet och till dialogperspektivet där eleverna är aktiva. Jag har flera gånger i mina tidigare blogginlägg uppehållit mig vid dialogens betydelse. Det är metoden att, som lärare, förvissa sig om att eleverna har den löpande förståelsen för något. Dialogen har sin plats när som helst under ett arbetspass, för att skapa just en god läromiljö. Dialogen är en väg mot förståelse.

Det har tydligt visat sig att mekaniskt räknande och utantilläxor inte ger någon djupare förståelse. Det blir då svårt att generalisera från en typ av skoluppgifter till en annan. I exemplet har jag behandlat matematiken, men det kan förstås vara andra ämnen också. Forskning visade redan på 1970-80-talen att mekanisk inlärning sällan ger en framkomlig väg i det långa loppet. ( Wiggo Kihlborn m fl.)