Stödundervisning, stöd i läsklasser, stöd i läskliniker, stöd i OBS-klinik, specialundervisning och resursstöd.

Under årens lopp har “elevproblem” placerats i olika typ av “kompenserande” verksamheter. Grundproblemet är och har varit att elever som inte följer den “tänkta” normalkurvan när det gäller främst läsinlärning, men även då matematiksvårigheter, (Dyslexi och dyskalkyli) på något sätt måste “åtgärdas” utanför klassrummet.

Skolan har allt sedan 1970-talet blivit allt duktigare på att diagnostisera bland annat läs- och skrivsvårigheter. Man vet vad eleven “saknar” för färdigheter och kunskaper i läs och skrivkonsten. Man lägger ner stort arbete på att diagnostisera. Men jag menar att det fortfarande finns en tendens och en övertro på att elever ska kunna tas ur klassrummet, behandlats i en stödsituation, där man tror sig kunna åtgärda problemet och sedan skicka tillbaka eleven till klassen.

Den som läser detta ser direkt parallellen till sjukvården. Man har använt i stort sett samma angreppspunkt när det gäller skolan. Skillnaden är att läs- och skrivsvårigheter inte är ett akut tillstånd utan ett utvecklings- och träningsfas som måste stöttas över tid.

I denna “sjukvårdsliknande” syn finns ett underliggande synsätt, där klassläraren undervisar elever som “hänger med” och de elever som inte fyller denna kvot ska undervisas av någon annan ofta på annan plats. Detta var tidigare ett vedertaget sätt

Ett problem är att skolan ibland inte har någon “reservpott”, där man kan ta pengar till resurser när problem kommer i dagen. Av detta skäl har man ofta inte någon speciallärare i “reserv” utan man tillgriper ibland stödet som “vanlig klassundervisning”, kanske med en elevassistent eller outbildad person i en mindre grupp.

Men sättet att tänka på måste tas under noggrant övervägande om vi ska få en skola för alla. Om man tror på detta måste man i större utsträckning förändra undervisningen, så att den passar allt fler. Ha fler lärare med specialkompetens anställda osv.

Nu är det vanskligt att genaralisera för alla skolor och alla lärare. En ljuspunkt är att allt fler lärare förstår problemet, nämligen att skolan måste anpassa sig till eleven och inte tvärtom. Detta betyder då att alla elever finns inom klassens ram, kanske i olika studiegrupper med olika inriktning beroende på vad som avhandlas. Man flyttar alltså inte ut elever ur klassgemenskapen så ofta nu för tiden, allt oftare “stöttar” man eleven i den “vanliga” undervisningssituationen enligt ett holistiskt synsätt, man tar elevens hela skolsituation i beaktande vilket är nödvändigt. En människa “består” inte bara av vänster hjärnhalva som bekant.

IT-tekniken gör att det ser ljusare ut för elever som lider av dyslexi. Det finns nu talsyntesprogram mm som kan stötta eleven i läsprocessen. Det gäller dock då att alla lärare tar till sig tekniken för att förändra möjligheterna för dessa elever. Därför att mycket handlar om självbild och självförtroende för eleven. Det styrker eleven att med hjälpmedel själv råda över sin lärsituation utan att vara beroende av andra i varje stund. Att särskilja och utmärka är ingen bra metod för just själbilden.

Läs mera: Läs- och skrivsvårigheter