Kan läraren “bara” vara pedagog i vårt nutida samhälle?

Jag brukar ofta se tillbaka lite i historien för att få perspektiv på nutiden, så också i denna krönika. Om man ser tillbaka på ordet pedagog så betyder det följande. “Pedagog är ursprungligen benämningen på person som uppfostrar och undervisar barn”.

I denna “definition” kan man spåra ett uttalat förmedlingsperspektiv, Läraren hade kunskapen som skulle bibringas eleverna. Detta var säkert ett gångbart perspektiv tidigare, då skolan var ensam bildningskälla. Man gick till skolan för att lära sig.

Många pedagoger har under senare delen av1900-talet  distanserat sig från denna tes som har sina rötter i en tidig kyrkskola och folkskola. Flera forskare uttrycker teorier som att en lärare  inte kan lära en elev någonting, utan endast hjälpa till i inlärnings-processen.

Delar av detta tidiga förmedlingsuppdrag spåras ännu i vår nuvarande skola genom att läraren ännu är den ledande personen i klassrummet som “allt” utgår från. Ju aktivare läraren är ju mera av förhållningssättet – passiva elever. Med inslag av dialogpedagogik kan man komma en liten bit på vägen. Nu menar jag inte att läraren ska frånsäga sig sitt vuxenansvar i klassrummet, men man måste ta hansyn till och även utnyttja att skolan inte längre är den enda bildningskällan i samhället. Eleverna har mycket egen kunskap med sig till skolan som de måste få möjlighet att verifiera och pröva.

Det duger alltså inte längre att läraren enbart är pedagog i den gamla betydelsen. Läraren måste nu ha god insikt i både  “människokunskap” och kunskap om samhällsbyggande för att förstå och tolka de förändringar i samhället som gör att skolan allt mindre kan fullfölja sitt uppdrag, det är inte bara enligt min syn utan också av flera skolforskare.

Vi kan konstatera att allt fler elever har svårt att svara upp mot skolans “gamla krav” på att “anpassa sig” och att villkorslöst underordna sig skolans normer. Märk väl att jag skrev skolans normer och inte samhällets normer.

I skolan verkar ännu “den dolda lärarplanen”  som ibland kan skymma sikten och ibland även vilseleda  handlandet. Jag skrev den dolda lärarplanen, med vilken jag menar den “yrkeskunskap” som förs över mellan lärare, generation efter generation. Ibland är denna yrkeskunskap guld värd, men lika ofta kan den som sagt var skymma sikten. Jag menar att den nu allt oftare skymmer sikten för framtiden och det nödvändiga förändrade lärande som måste till.