Lärarnas arbetstid – är den utmätt?

Just nu pågår en debatt om lärarnas arbetstid som man till och med har anmält till arbetsdomstolen (AD). Det är förstås viktigt att kvalitet och tid mäts mot varandra för en god utbildning för eleverna.

I debatten blir man lätt militant och tar till överord för att argumenten ska bli uppmärksammade. Där lärarförbundet LR står på ena sidan och Sveriges kommuner och landsting (SKL) på den andra. Om man ser till grunden i argumentationen så vill båda parter samma sak, nämligen ha en god skola.

Tittar man lite mera på själva sakfrågan, så menar LR att antalet undervisningstimmar inte får öka på bekostnad av själva undervisningsinnehållet och SKL vill ha mera tid för eleverna. I teorin finns förstås inget tak för undervisningsmöjligheterna, men i praktiken finns det förstås det. Varje lektion kräver förberedelser och efterarbete, man måste ta fram material för lektionen osv. Detta gör att man som lärare inte kan ”springa” från lektion till lektion utan att man tagit hänsyn till kvaliteten, dvs. att relevant material finns när lektionen börjar. Alternativet till detta är att använda lektionstid till förberedelser vilket då drabbar eleverna. Så argumenterar man utifrån att gammalt skolperspektiv, utifrån den traditionella bilden av skolan och lärarens arbete.

Allt detta gäller om man arbetar på det traditionella sättet, där varje lärare sköter sig själv och gör allt arbete individuellt.  Arbetslagstanken är att lärare ska arbeta tillsammans med gemensamt ansvar för eleverna och deras utbildning, där kanske en lärare är undervisande lärare och en annan resurslärare på lektionen som ex. Man använder kanske samma förberedda lektion även i en annan undervisningsgrupp som ett ex till, det är bara fantasin som sätter gränserna. Lösningen är flexibilitet och delat arbete, det har man konstaterat där man arbetar fullt ut med arbetslag.

Ska man se skolans verksamhet i stort så arbetar man på många skolor fortfarande omständigt och detaljerat, nästan alltid i väl avgränsade grupper med olika ”ansvar”, för ämnen, olika utvecklingsgrupper, m m. Skolan är en komplex verksamhet som i sin nuvarande form tenderar att fordra fler och fler möten. Skulle man ha en mera kollektiv syn och tillvägagångssätt så skulle man inte behöva ha ett antal möten för att orientera alla andra om vad man gjort på ”kammaren”. Det är bland annat här man kan samordna och rationalisera lärarnas arbete. Mycket av vanlig information kan delges digitalt över kommunens intranät och inte alltid uttalas muntligt på otaliga möten. Man har i skolan fortfarande ofta den synen att den mesta informationen måste meddelas muntligt för att utföras “riktigt”, precis som en lektion, exakt samma uppläggning som skolans traditionella lärarledda lektioner. Här märker man alltför ofta den traditionella synen på skolan också från skolledarhåll.

Nu är läraryrket både individuellt och kollektivt i en salig blandning, så det gäller att verkligen analysera vad skoldagen innehåller. Här finns mycket att göra för att organisera verksamheten modernt. Det mest konserverande synen på skolan är “en lärare en klass” i de tidigare åren och med klassföreståndare/mentorer som hanterar klassens vardag högre upp i skolan.

Man måste förstås ha någon typ av överbryggande organisation, men den måste inte vara densamma som undervisningsgrupper. Här är ett annat fält där man måste bli mera flexibel. Ett inrutat schema är också en konserverande faktor, som i allmänhet inte behöver vara så detaljerat. Att ett övergripande schema behövs för att reglera  specialsalar mm är förstås förståligt för alla, men det är också allt.

Tittar man på innehållet i lärarens vardag, så ska tyngdpunkten ligga på undervisning  och elevfrågor. Det är på övriga områden man måste rationalisera. Om man tittar på detta gemensamt så löser man “arbetstidsproblemet” på samma gång menar jag. Man måste väga kvalitet mot tid, det är den springande punkten och har alltid varit.. Flexibilitet och nytänkande måste var nyckelorden för framgång.