Eleverna är förlorarna

I flera rapporter är man enhällig när man pekar ut kommunaliseringen som en av de avgörande faktorerna när det gäller att beskriva den försämrade svenska grundskolan och elevernas skolresultat.

“I och med kommunaliseringen förvandlades skolan till ett hittebarn på den kommunala kyrktrappan. Resultatet blev något som kan liknas vid 200 olika skolsystem” skriver Gunnar Ohrlander, författare och debattör.

Många lärare har upplevt och kan konstatera att när skolan “växlades ner” från en statligt till en kommunalt ansvarsområde, då blev det också en prioritetsnedväxling på vikten av skolan i allmänhetens ögon. Kanske inte medvetet, men resultatet blev ofta detta i de besparingstider som då rådde.  I kommunerna kunde man ställa olika verksamheter mot varandra på ett mera verksamhetsinriktat sätt. Man kunde höra i debatten termer som, “vi kan väl inte låta de gamla ligga på gatan”, när skolan äskade mera medel från kommunernas pengapåse. Då allt kom ner på den kommunala verksamhetsnivån så blev alla verksamheter “likställda” när det gällde prioriteringar.
Resonemanget med motpoler haltar, menar jag, eftersom man måste se investeringen i de unga som en “samhällsförsäkring”, för fortsatt välfärd i ett högteknologiskt samhälle. Jag menar att satsa på unga och gamla är lika viktigt, den ena gruppen har skapat den välfärd vi har och de unga skall bidra till att den består.

Ohrlander säger vidare: “Skolan utgör en försäkran om framtiden och en rad livsnödvändigheter värden som “den personligt  genomlevda bildningsgången (som det hette förr), demokratin och arbetet som källa till alla framsteg”

Det ibland svåra med en kommunal skolverksamhet är att ha förmånen med kunniga, engagerade och framåtsträvande skolpolitiker. Att vara kommunala skolpolitiker medför ett stort ansvar, att kunna se till det nationella och det kommunala uppdraget. Det duger inte att referera tillbaka till den egna skolgången om man ska vara visionär. Att som fritidspolitiker  “hänga med” i skolforskning, läromedelsutveckling, undervisningsmetoder, IKT mm är en stor utmaning.
 Om man “bara” ser skolan som något statiskt, något man känner igen, med undervisningsmetoder från en gången tid och är nöjd med detta. Då har man redan dragit ner på verksamheten och visionen om en skola som följer samhällsutvecklingen. Häri ligger den stora utmaningen för våra kommunala skolpolitiker. Både lärare och rektorer behöver uttalade visioner från politiskt håll, annars tenderar skolan att förbli något av en “skyddad verkstad”, menar jag, där det duger att göra som man alltid gjort. Alla i skolan behöver se den politiska viljan med vår skola. Det är extra viktigt med skolpolitiker som kan betrakta skolan utifrån och in i systemet och förankra sina tankat i det omgivande samhället. Ställa de viktiga frågorna för att föra skolan framåt till att verka i det nutida samhället, men även med en vision mot framtiden.