Har lärare svårare att lära sig IKT-tekniken än andra?

Ibland får man funderingar i den riktning som rubriken anger. Varför har IKT-tekniken så svårt att etablera sig i skolan? IKT-teknik är ingen ny företeelse utan har rötter i 1980-talets skola, där DOS-projektet (Datorn i skolan) var en första stor satsning följd av flera andra. I många undersökningar har man över tid  konstaterat att utvecklingen av IKT går mycket långsamt i skolan, där flera lärare ännu är noviser. Detta har jag även berört i tidigare inlägg.

“Sedan några år förväntar sig människor främst utanför skolan att användningen av IT i undervisningen ska medföra genomgripande förändringar av skilda slag. Man talar om ett mer elevstyrt arbetssätt, en förändrad lärarroll och därmed en förändrad elevroll. Hela skolans organisation antas komma att förändras då IT blir ett naturligt inslag” (Gunilla Jederskog 1998)

Vilka faktorer kan motverka att skolan skall vara en spjutspets mot framtiden? Om man arbetar i näringsliv, eller i serviceyrken så måste man följa med sin tid om man ska ha sin anställning kvar. Inom skolans led är inte detta uttalat på samma sätt. Inom lärarskrået finns många delar som både har traditionell och historisk tillhörighet, uttalade “sanningar”. Läraren kan genom att hävda sin “pedagogiska frihet”, välja de pedagogiska metoder och didaktiska innehåll han/hon vill använda sig av och själv bestämma hur undervisningen ska läggas upp. I en del fall kan man misstänka att man åberopar den pedagogiska friheten för att sippa sätta sig in i nya saker tror jag..

Man ska akta sig för att generalisera, men jag menar att detta trots allt är alltför vanligt förekommande att man väljer bort IKT. En annan faktor är den under många år, ålderdomliga lärarutbildning som bedrivits, där man tränats att klara sig utan datorn. Med sax, klister och en kopieringsmaskin kan man fortfarande göra små “underverk” utan att närma sig någon dator.

Eftersom IKT-tekniken fortfarande  av många inte ses som en nödvändighet och att “heta” åsikter florerar runt den, så händer det ibland att man prioriterar ner tvingande utbildningsinsatser på området. Man väljer hellre något annat ämne som är mera neutralt  och “ofarligt”.

Till detta kommer den allmänmänskliga aspekten att man ogärna ändrar sig om man kan fortsätta på den invanda vägen. Detta har de flesta människor gemensamt.

Skolan är en mycket konservativ institution, som har föga med samhällets utveckling att göra. En forskare beskrev skolans vardag på ett seminarium som en stor  “grop”, skild från det övriga samhället. Han sa vidare: “Vem av er skulle vilja tillbringa stor del av er tid i denna grop?” Med det menade han att i gropen höll man tillbaka samhällsutvecklingen mer eller mindre medvetet till förmån för det gamla och beprövade. Till detta kommer att läromedlen sällan ändrar karaktär, jo finare bilder, bättre layout, kompaktare texter, men som sagt altför lika tidigare års böcker. 

Ibland kan man få för sig att man anser att lärande som skett med gamla beprövade metoder är “finare”, än lärande som skett med datorer. Jag kan slutligen konstatera att skolans möjlighet att vara en spjutspets för framtiden ännu är mycket liten. För att möjliggöra detta måste krafttag tas till och samhällskrav ställas på skolan som helhet. Det minsta kravet måste vara att alla i skolan följer den tid som de nu verkar i.