Digitala övningsprogram tillför inget i skolan.

Efter att ha arbetat med datorer och datakunskap i skolan i över 20 år, kan jag konstatera att datorn på många ställen blivit övervägande en “övningsmaskin”. Datorn har reducerats till att ta över träningsmoment som ska “nötas” in. De som kan sina pedagogiska skolor, och som jag berörde i mitt förra inlägg, ser ganska klart att behaviorismens tankar helt klart dominerar i dessa program vill jag påstå, “de tomma lådornas pedagogik”. Man har under ett antal år försökt “befria sig” från dessa idéer, då de inte tog hänsyn till individernas möjligheter och bakgrund. När datorerna gjorde sitt inträde var man i stort sett tillbaka på ruta ett. Man tog tacksamt emot datorns outtröttliga möjligheter att nöta in saker hos individerna. Att arbeta med datorn som träningsredskap får konsekvenser säger Annika Lantz-Andersson, som studerat dessa fenomen i sin avhandling. Hon konstaterar:
“Den viktigaste slutsatsen är den ramkonflikt som jag har sett uppstår när eleverna arbetar med digitala läromedel. Den innebär att eleverna gör en tydlig distinktion när de diskuterar problemlösning av innehållet. När de får fel från facit från det digitala läromedlet visar de en tendens att lyfta problemet från sig själva och i stället lägga det i tekniken eller designen av läromedlet”

“Det som förvånat mig mest är att eleverna, när det uppstår problem med en uppgift, i första hand väljer att använda sig av sina tidigare erfarenheter av dator- och mjukvaruproblem, i stället för att titta på det matematiska problemet.”

“Nu handlar det om att eleverna diskuterar hur de tror att designern vill att de ska göra, hur han/hon har tänkt att de ska lösa en viss uppgift, i stället för att lita till sig själv. Jag har också sett en tendens att digitala läromedel inbjuder till ”trial and error”, där eleverna ofta chansar och prövar sig fram till rätt svar”.

 Varför har datorerna blivit så mycket använda som övervägande träningsredskap?  Det grundar sig, tror jag, på den otillräckliga datormognad som lärarna har. Många ser datorn som en  “medhjälpare till läraren”, som kan sköta en del av elevers träning medan läraren “undervisar” andra.

Jag menar i stället, att datorns främsta uppgift är att stödja eleven i det egna skolarbetet. Detta är kraftfullast i det problembaserade lärandet, eller då man använder forskningsmetodik eller inhämtar material för lärandet på elevernas villkor och utifrån problemfrågor de själva skapat.

I dagsläget finns då ett antal problem i skolan som inte direkt har med datorer att göra. I skolan har ofta inte de elevaktiva arbetssätten blivit så framträdande som man hoppats. Skolan är fortfarande till övervägande delen fokuserad på böcker, övningsböcker och lärarledd undervisning, elakt kallad “katederundervisning”.

Lärarens “nya” roll i en skola för informationssamhället har inte fått något större fotfäste hittills. Skolan som verksamhet höjer sällan blicken utanför skolans väggar. Om det är av rädsla eller att vi skulle få en elevcentrad skola kan man låta vara osagt  I en sådan skola får läraren en förändrad lärarroll vilket är smärtsamt för många. Rent allmänmänskligt så undviker de flesta människor detta. Dessa problem talar för att datorn nog även framgent, under avsevärd tid kommer, att vara reducerad till att vara ett digitalt träningsredskap. Detta är dyra investerade pengar för att nå samma effekt som olika “läggspel” eller multiplikationsträning. Dessa har fördelen att till och med klara sig utan ström.

Slutsatsen av detta blir som så ofta ett “lärarproblem”, där läraren har alla möjligheter, men man kanske väljer bort dem till förmån för traditionella och beprövade modeller. Ibland bottnar detta val i otillräckliga datakunskaper för att man ska känna sig trygg som pedagog i arbetet med nya metoder och hjälpmedel. Det är lärarna som sätter “ribban” och inte eleverna i en skola som är till för eleverna. Detta är i grunden skolans stora problem.